Dagens Nyheter – 15 februari 1873, sida 1

gungade och tröstade den förskräckte pilten, skyndade modren fram, för att under ångest mottaga sitt barn af räddaren. Bignor Dossi närmade sig långsamt. Gubben Staffan, i hvars öron ännu genljudade den kyss, som anklagade den brottsliga makan, behöll, darrande af blandad sinnesrörelse, den lille, som dröp af vatten, på sina armar och yttrade: En mor får aldrig glömma sitt barn för någonting annat i verlden. Modrens pligt är högre än sjelfva makans, som så ofta skamligt förgätes. Frun blir våt. Ska bära upp lillen i barnkammaren. Och innan Eleonora hann hindra det, gick den gamle med raska steg före henne upp till byggnaden. Den unga modren följde stillatigande efter, och hon hade inte på en lång stund ett enda smekande ord för sin lille, ännu gråtande älskling; så hade tilldragelsen, häpnaden och slutligen förskräckelsen öfver den gamle trotjenarens visserligen dunkla, men dock hänsyftande förebråelse gripit henne. Sjelfva den annars så språksamme harpspelaren, som med långsamma steg följde de båla skyndande, hade inte ett enda ord till hands, förrän han, upphunnen i våningen, uttryckte sin förvåning öfver att händelsen kunnat så obemärkt tilldraga sig midt framför de ömhetsfulla ögon, som följde den lille piltens lekar. Men just detta skenbara lugn hos de båda