Dagens Nyheter – 15 februari 1873, sida 1

Stockholm), spelade luta och sjöng beundransvirdt, målade ypperligt o. s. v., med ett ord: hon var, enligt Voltaires yttrande, den berömdaste qvinna i tvenne århundraden. Hennes kroppsliga skönhet beskrifves sålunda: Allt var den högsta harmoni: ingenting starkt, ingenting svagt. Ansigtsfärgen i skäraste blomstring. Håret rikt och svart, skönt upplagdt omkring det runda anletet. Öppen och upphöjd hennes panna. Stora, mörka, eldfulla ögon, öfverstrålade af en underbar glans. Niisan ett skaparens misterstycke. Munnen utmärkt liten; lipparne som blod, utan att blöda — allt måste uppfylla den känslolösaste med saliga känslor. Omgifven af snaror, dårad af höghetens glans och hjeltemodets skimmer, som omstrålade den furstliga älskaren, emotstod hon icke länge hans lockelser: år 1696 födde hon en son, den sedermera namnkunnige grefve Moritz af Sachsen, sin tids förnämste fältherre, af fadren uppkallad ef. ter slottet Moritzburg. Redan 6 år derefter hade den flyktige furstens låga slocknat; men han upphörde aldrig att högakta och värdera sin f. d. älskarinna för hennes värdiga uppförande och ljusa förstånd. Städse uppmanade hon honom att ej åsidositta sina pligter mot drottningen, och derföre var hon af desana väl sedd och egde ej heller några qvinliga fiender vid hofvet, en sällsynt lycka för ett fruntimmer i hennes beliägenhet. Då August sväfvade ifara för sin krona, sökte han ock använda hennes kända insigter i statskonsten och siinde henne (1702) såsom ambassadrice till Carl XII i svenska lägret, i hopp att äfven landsmanskapet och skönheten skulle inverka på den unge segraren: SHögbarmad, smärt, gullhårig, en ny Aurora kom — från kämpe tjugeårig hon vände ohörd om, säger Tegnår, d. v. 8. Carl vägrade att mottaga henne, och då hon derefter, för att få träffa honom, stillt sig i hans väg på en trång passage, red han förbi henne under en stum helsning och lät hästen hastigt känna sporrarna. Öfver denna ambassad slogs en medalj förestillande på ena sidan Delila, som söker behaga Simson, och derunder en inskrift: Ej på denna, utan på andra sidan, och denna andra sida visade Simsons bild, slående filist6erna med åsnakindbågan. På Carl XII:s kända motvilja för fruntimmer hiintyder ock den snillrika skönheten i sitt franska poem till honom, der hon (enligt Wieselgrens öfversättning) skämtsamt förtäljer: Merkurius höll tal vid gudarnes bord Till pris för den unge monarken i nord Mars mönstrade hjeltar med kronor... ar Minerva kunde ej nogsamt prisa Hos hjelten det myckna kloka och visa; Ja, Momus svor att han ej var dum. Med ett ord: hvar gud uti minnets tempel Gaf plats åt den, som följt gudens exempel; Men Venus här etod, liksom Bacchus, stum Också en annan gång visade den strängt sedlige Carl sitt förakt för den fallna. Det var, då han vid general Mejerfelts bröllop (1707), der fråga uppstod om grefvinnans blifvande plats vid bordet, helt oborstadt svarade: Ingen af de ärliga svenska fruarne bör åt henne cedera sitt rum, ty en eköka har ingen rang. (I förbigående anteckna vi den miärkvärdigheten att Carl XII på detta bröllop dansade en dans med bruden.) År 1700 hade hon blifvit upphöjd till kanonissa eller prostinna i stiftet Qvedlinburg och egde deraf betydliga inkomster, dem hon använde till sin sons uppfostran och samlade vill art åt honom, då hennes sjuklighet under sista åren hindrade henne att fortsätta sitt vauliga yppiga lefnadssiätt. Imellertid vistades hon än i sitt stift och in vid hofvet, fortfarande firad med stora hedersbetygelser. Hennes lik nedsattes i furstliga grafven i Qvedlinburg. 1807:kapitulerade preussiska fästningen Schweids nitz, hvarvid iransmiännen gjorde 4,80Q0 fångar,