Dagens Nyheter – 14 februari 1873, sida 2

nödgats anlita Joachims hjelp i penningväg, men då alltid med ett förtroendeväckande 1eende erbjudit sin harpa och sin dyrbara fiol som part för penningsumman. Vi behöfva väl inte omtala att Joachim besvarade hans leende med ett dylikt. Signor Dossi hade nu nära ett halft år uppehållit sig i Stockholm och gjort flera bekantskaper, : men han tycktes företrädesvis finna sin glädje i sin beskyddares hus. Han talade redan en temligen dålig, men dock någorlunda begriplig svenska, och sökte ställa sig väl med alla menniskor, :företrädesvis tjenstfolket. Mamsell Österman, som efter gubben Patriks död blifvit husrådinna i Joachims hus — liksom trotjenaren Johnson blifvit hans betjent — kunde dock på intet sätt fördraga den artige främlingen, och hennes antipatier delades lifligt af gubben Granat. Till och med den lilla Edmund, hvars gunst italienaren med så mycken ifver sökte vinna, bibehöll länge sin skygghet för den svartlockige mannen, och om han några ögonblick förmåddes stanna hos den främmande, sprang han med jubel öfver till gubben Granat, så fort denne visade sig. Dåligt gods, de der ögonen! puttrade bokhållaren sakta till hushållerskan, under ett förtroligt samspråk dem emellan. (Få se, om jag inte får rätt, instämde gumman Österman. Någon sorts äfventyrare är han bestämdt,