Dagens Nyheter – 14 februari 1873, sida 2

Gud bevara bara unga frun!4 brummade gubben. CAh, bevars, så herr Granat kan tala. En engel, som har en himmel på jorden, bör väl inte kunna lockas i en afgrund. Men si hon är sjelfva godheten, och har berättat mig alla dar hvad de tala om på tu man hand, då de se så upprörda ut begge två. Han talar om sin mor och syster och om sin landsförvisning. Om det nu bara är sannt alltihop. Derpå hänger detX, replikerade gubben Granat, under ett af sina besynnerliga underjordiska skratt, såsom vi en gång kallade dessa dofva ljud från djupet af hans inre. Ska säja mamsell, har varit i Italien i min ungdom, Livorno, för firmans räkning. Präktigt folk, vackert, hederligt också, mena inte ondt om skälmar. Dåliga ögon den der signor Dossi, fast granna. Skulle sett istan en gång i våras, då liten Edmund envisades med far och mor att få se på mammas lullull. Grät, fick viljan fram, förstås. Unga frun hängde på sig många många tusen riksdaler, kanske hundra tusen! Möderne en del. Dumt sätt att sköta skatter; räntelösa! Tokeri! Patron glad som ett barn åt grannlåterna. Enhvar ska ha sin svaghet. Jag tycker om snusdosor. — Skulle ha sett signor Dossis ögon tindra. Värre än juvelerna. Åt upp dem, sväljde dem, slukade dem, som strutsen äter småsten. HSuckade, när skrinet stängdes. Dumt påhitt, ba skatter här:ute på landet. I bankens hvalf förr om somrarne.