Dagens Nyheter – 14 februari 1873, sida 1

tårskimrande blickar ovilkorligen framkallade en dimma också i Eleonoras ögon, och hon sökte genom de vänligaste ord att trösta den landsförviste. Men i det mörkaste djupet af dessa underbart sköna ögon brann en glöd, som erinrade om vilddjursblicken inne i en bergshåla. Det var någonting som på en gång förskräckte och fastnaglade den blyga nordiska qvintan. Dock, då hon någon gång vågade uthärda denna blick, förmildrades så småningom dess eldkolsnatur och bytte sig till en glans lik stjornans på en natthimmel. Det var liksom darrade Eleonoras hjerta, då Attilio till tack för några systerliga trösteord framhviskade sitt förföriska: CCarissima miaX, medan han vänligt smekte hennes lilla fina hand mellan sina. Full af. oskuld och utan aning om den fara hon löpte, blef hon med hvarjö dag allt vänligare och förtroligare mot denne främling, som ju var hennes egen farfars landsman och som oftare utgjorde hennes sällskap än hennes egen make; Dessutom var han dennes fullkomliga motsats genom sin meddelsamhet och sina intressanta historier. Det låg derjemte en slöja af blygsamhet och sjelfförnekelse öfver hela hans väsen, ty han uppsköt oupphörligen sin konsert af lutter fruktan för — såsom han uttryckte sig — den i musikalisk väg så högt bildade och derför stränga Stockholmspublikeon. Till följe af detta uppskof hade han också ott par gånger