Dagens Nyheter – 13 februari 1873, sida 2

sonens förlofningsdag tycktes följa det unga paret såsom ett hemskt spöke, och kräfva sitt första offer i frukten af en brottslig kärlek. Arma Clara! Ack, det var rikedomens cch öfverflödets lycka, som du i ditt armod så bittert afundades den lycklige Joaehim, då du, förfrusen och hemlös, mottogs så vänligt i hans varma boning. Hur vårdade du din egen lycka, efter hvilken du fikade så girigt? Hur förvarade du de många ädla frön, som himlen nedlagt i ditt hjerta? Eleonora, som firade sitt bröllop med Joachim endast trenne månader efter sitt fyllda sextonde år, mottog underrättelsen om systerns olyckor och död med en så liflig smärta, att hon insjuknade och endast med möda räddades åt lifvet. Hon tycktes, ehuru redan en fullmogen qvinna, ännu vara ett barn till anda och väsen, men ett barn, som afgudades af sin öfversälle make. Hon yttrade ofta med den älskligaste naivetet, att hon omöjligen kunde fatta hur det gått till att hon blifvit gift, ty Joachim hade ju aldrig friat till henne, och hon sjelf hade aldrig tänkt efter om hon älskade honom eller inte. Hon fann emellertid sin förbindelse så naturlig, att — såsom hon smekande yttrade till sin make — säkert himlen sjelf hade åtagit sig både frierioch kärleksbestyren för dem båda. Det sälla paret lefde på detta sätt i lyckans solsken de första åren af sitt äktenskap, utan minsta aning om det åskmoln, som