Dagens Nyheter – 13 februari 1873, sida 2

-— Giv -—— öfvad trio af främlingen och de båda lyckliga makarne klinga i sowmarqvällen, och locka de aflägsna kustboersas hemvändande fiskarbåtar att stanna på färden. Men när sådgen slatat och dess sista ackord upprepats af strändernas ekon, blicka de sälla makarne med tårskimrande ögon på hvarandra, och lilla Edmund, ssm lyssnande klängt sig upp i moderns knä, delar sina små körsbärsläppars kärlekshåfvor mellan mor och far, som turvis kyssa den lille. Dock, hvilken är den mörka figuren i denna lilla idylliska tafla, hvilken är den der harpspelaren med den ädelt formade profilen, örnblicken och de mnästan korpsvarta lockarne? Den fina munnen med sina små mustascher och gina perlhvita tänder har något lockande och skalkaktigt, medan i de djupt liggande ögonen brinner någonting af Vesuvens fruktansvärda glöd. Harpspelaren är egentligen en virtuos på violin, en musiker från trakten af Livorno, som från ett handelshus derstädes, med hvilket firman Männing ligger i affärer, medfört ett rekommendationsbref till den musikälskande Joachim, och som af honom också på det vänligaste omhuldas. Han bor tidtals under sommaren på den charmanta villa, kvilken Joachim låtit bygga åt sig i skärgården, sedan han bosatt sig i hufvudstaden ; och den unge italienaren tyckes