Dagens Nyheter – 13 februari 1873, sida 1

MAR -—-— rufvade bakom horisonten. Joachim var lika tyst som förut, och konversationen i hemmet fördes nästan uteslutande af hans unga maka, som med barnslig liflighet och skälmaktighet ofta gaf honom ett lekfullt slag på kinden, i det hon skrattande sade: Jo, du är mig just en hygglig man och herre! Här får jag sitta i timmar och prata tör oss begge två, och du bara småler och nickar. Men vänta du, snart kan lille Edmund tala ganska bra, och då ska vi begge konversera så lifligt, så att du får springa din väg med båda händerna för öronen. Nå, Joachim, har du ingenting alls att säga mig?4 Men Joachim tryckte en lång kyss på den svällande lilla munnen, smålog och försvann i sitt arbetsrum. Han hade under dessa första år efter fadrens död de trägnaste göromål, dels för att reda den upplösta firmans storartade aftärer, och dels för att hålla sitt löfte till den döende fadren, att på allvar taga itu med grefve Ebenhjelms intrasslade räkenskaper, för hvilka gubben Patrik på sjukbädden, i afsigt att söka försona Emanuels löftesbrott, på det lifligaste intresserat sig. Detta löfte förskaffade Joachim det första vänliga leende af fadren, sedan brytningen mellan honom och sönerna, men det förskaffade honom också många bekymmer och ansträngningar, och nödgade honom till flera regor bort till Lindboholm. Joachim hade följaktligen icke så många