Dagens Nyheter – 12 februari 1873, sida 2

dades af en qvinnostämma, som, ehuru halfqväfd af tårar, likväl med sin melodiska, fast beslöjade klang genomträngde hela den stora och praktfulla salen. Det var Clara, som hade kommit till sans och fullt medvetande, och som nu vände sig till Emanuels fader. CHerr grosshandlare! Det kan vara nog med smädelser och hårda ord såsom vittnesbörd om halten af de artigheter, med hvilka ni nyss öfyvyerhopade mig. Egoisten och den i sina kalkyler bedragne köpmannen har låtit er jaga riddaren och gentlemannen på porten. Men ni kan sansa och lugna er. Emanuel Miinning talade nyss om förhastade förbindelser, hvilka lika lätt kunna lösas som knytas; och de löften jag gifvit honom äro inte heligare än min pligt att inte skilja far och gon från hvarandra. Jag vill inte tränga mig in i en slägt, der familjefadren motar mig redan i dörren, och glömmer den aktning han är skyldig både fremlingen och en värnlös ung qvinna. Er son är fri, och jag ber Gud välsigna honom, innan ni som far hinner fram med er förbannelse. Ett sgorl af beundrande bravorop trängde genom rummet och gisslade den gamles örhinnor, medan samtliga gästerna utom tant Polla skyndade fram till Clara, hvilken, under det hon talade, stod der skön lik en martyr, gom med helgonglorian kring sin panna nyss bestigit bålet. Min vagn!t befallde millionären, Man