Dagens Nyheter – 12 februari 1873, sida 1

Men den i sina fåfängliga och djupa spekulationer så plötsligt bedragne millionären höll icke upp. Tvertom, havs vrede tycktes ännu icko ha nått kokpunkten. Hans genomborrande blickar, som en lång stund varit fästade på kapfenskan Flanke, tycktes nu särskilt fastnaglade vid hennes hals, från hvilken ett lossnande halsband under hennes sinnesrörelse bade börjat frigöra sig, i det ett födelsemärke, liknande ett stort smultron, blef blottadt för allas blickar. Ja, hade jag inte rätt till slut! röt den ursinnige köpmannen. Hvad är det för en utmärkt dam, som spelar rollon af din fåstmös beskyddarinna? Ni vill inte känna igen mig, min nådiga fru kaptenske, men jag har bättre minne än ni, charmanta blonda Celeste, engeln med smultronet, en af gracerza på Blå Porten ! Kaptenskan Flanke gaf till ett anskri, och famlade efter gitt förrädiska halsband, medan Joachim med kraft lade sin arm i fadrens, för att föra honom bort ur rummet. Ni glömmer er värdighet, min far! Ni vill väl inte erinra hela verlden om att er farfar var en simpel sjögast! hviskade Joachim, skälfvande -af vrede. Gubben Patrik tycktes hafva uttömt gina sista krafter i det slag, han måttade åt Coracen från Blå Porten, och ämnade darrande efter sivnesrörelsen aflägsna sig, då han hejEBEMITEN, ÅF JOHAN JOLIN. AL