Dagens Nyheter – 11 februari 1873, sida 1

af den slöjan tror jag mig hålla en af flikarne. Nå, ä de inte förtjusande, bästa pappa? Förtjusande! utropade gubben och sökte på nytt upp Clara Fransoni. Joachim Minning — som var vid det öfverlyckligaste lynne, och hvilket endast då och då förmörkades, liksom Emanuels, af vissa hemlighetsfulla små samtal mellan bröderna — Joachim Miinning uppbjöd hela sin naturliga älskvärhet, för att försona sig med den förbittrade tant Polla. Men enkepostmästarinnan syntes obeveklig. CJag kan gå in på ett stillestånd i vår ofred för denna afton, junker Joachim, fräste gumman, och för att inte störa qvällens glädje. Men jag förlåter dig aldrig! Åh, sötaste tant Polla! bönföll fru Eva, som hade föresatt sig att bli fredsmäklerska. Aldrig! repeterade gumman med en knyck på nacken. Men vi kunna ju, för att inte ge anledning till prat och näring åt de onda tungorna, som här i staden äro legio, till det yttre bära oss åt som vänner och slägtingar, men junker Joachim, du — ja, nu nog om den saken! Aldrig har jag sagt, och jag glömmer aldrig hvad jag sagt, lika litet som hvad andra säga. Isynnerhet det sednare, hyviskade Joachim åt systern och försvann, för att vid den tjusande Eleonoras sida med utomordentlig resignation bära bördan af tant Pollas vrede. Vid den luculliska supå, som längre fram på