Dagens Nyheter – 10 februari 1873, sida 1

EE nn när jag inte fått lof att vara tupp, men — tyst min mun så får du soeker. Det kan hitta på och slinka till att bli en ganska märkvärdig qväll för hela staden, och lyckliga de utvalda, som få vara med om sjelfva första dufningen, nådiga hennes nåd. Jag anar någonting mirakuljöst. En favoritbetjent, som jag, gör alltid sina små konkulisioner. (Conclusioner4 heter det, kära Abdon. Ja, jag vet — konkulisioner — concliischong på franska. Får jag lof att tala franska med hennes nåd, ty på det hela talar jag nästan bättre franska, engelska, tyska, italienska. Corpo di Baccho! — än det här högdumma modersmålet, som jag aldrig lagt mig på, ty det kan talas af ett ofödt barn, hennes nåd. Tillåter hennes nåd att vi konversera lite på la langue francaise? Men postmästarinnan hade inte tid att tilllåta en sådan förtrolighet — af det giltiga skäl att f. d. fröken Gyllenpiil med två in alltid varit litet klen i la langue francaiseX, och att hon, trots sin pinsamma nyfikenhet, inte ville exponera sin okunnighet för den näsvise betjenten. Hon affärdade derför herr Abdon med en nådig nick och en liten släng fransyska af det slag, som hon trodde sig kunna äfventyra. Har inte tid. En annan gång, mon cher Abdon! Tacka votre monsieur! Jag ska komma. Au rovoir! Adjöl