Dagens Nyheter – 10 februari 1873, sida 1

oo OSV) Eleonora, skygg, men inte tafatt, sväfvade som en rosenfärgad sommarsky kring qvällens stjerna, hennes syster. Tant Polla höll på att få kramp i sin långa hals, så sträckte hon på den, för att genom lorgnetten riktigt sluka de fremmande damerna, hvilka till hennes oerhörda förvåning voro samma mystiska väsen, som bodde i Simonssons gård. Min Gud, hvad de äro vackra begge två, fastän så olika! hviskade fru Eva, bröderna Minnings syster, till tant Polla. Nu är det verkligen en förlust att vara närsynt. Joachim den tyste samfalade — till hela slägtens förvåning — ganska lifligt och förtroligt med Eleonora, som, tryggad af sin välgörares närvaro, utvecklade allt mera och mera ogenerad älskvärdhet. Det var som om barnet med ens tagit afsked och som om den nyss utvecklade jungfruligheten gjorde sina första bäfvande, men gratiösa steg på stora verldens tiljor. Också dröjde det inte länge förrän hon alldeles eröfrat fru Eva, och sjelfva den stränga tant Polla tyckte att den unga flickan visade så mycken takt och prisvärd vördnad mot de äldre damerna. Gubben Patrik var deremot uteslutande upptagen af Clara, och det föreföll betraktaren som om den stolta och ståtliga skönheten inte skulle ha ögon och öron för någon annan än den gamle kavaljeren, hvilken hon tycktes ha gjort till sin uppgift att alldeles förtrolla.