Dagens Nyheter – 8 februari 1873, sida 2

och lutade sin panna under några sekunders tystnad mot hans stödjande skuldra. Men hastigt lyfte hon upp och skakade sitt lockiga hufvud, rätade upp sig till sin fulla längd och yttrade, sedan hon bedt Joachim om ursäkt för sin svaghet, med en förolämpad qvinnas värdighet: tTro dock inte, herr Minning, att Clara Franzoni skall förgäta de heliga löften er bror gifvit henne, och att hon låter behandla sig som en förtrampad blomma. Jag har kommit hit, för att fordra räkenskap af honom. Han tror mig vara i Paris i denna stund, men jag skall öfverraska honom midt under hans bröllopsfunderingar. Jag har i dag på morgonen skickat ett bref med anhållan om ett samtal, och jag väntar honom hvarenda minut. Clara vandrade, under det hon talade, med beslutsamma steg af och an på golfvet. Det låg någonting kraftigt, ja nästan manligt i hela hepnes hållning. Hennes mörka ögon fammade af en dyster eld. Det var icke längre en nordisk tärna, det var en sydländsk qvinna, en dotter af folket kring Vesuvius. Ni vet således allt, ni vet att min bror inte brutit sin förbindelse med fröken Ebenhjelm? Jag har fått veta allt af en resande landsman i Paris. BVjelf har den eländige med af. sigt dolt det fortfarande förbundet. Och hvad ämnar ni nu göra, Clara?