Dagens Nyheter – 8 februari 1873, sida 2

-— 187 — Hindra detta giftermål eller dö, suckade den bleka flickan. SCArma barn! Har ni så scart förgätit alla minnen från ert föräldrahem och från ert vistande hos den fromma fru Schönberg? Det finns känslor, som komma en att förgäta allt utom ett enda. Kring detta enda ha alla mina tankar sitt kretslopp, af detta enda får mitt hjerta nu sitt lif. Och detta enda skulle vara? Hämden. j Olyckliga! Hvad menar ni? Jag menar att min farfar var italienare. Jag har nu sjelf helt nyligen varit i detta mina förfäders sköna land, druckit mig rusig af dess luft och drömt mig öfverlycklig vid min älsklings sida, men jag har också insupit det förrädiska gift, som måste finnas inmängdt hos sjelfva naturen i detta jordiska paradis. Jag känner att jag kan hata och förbanna likaväl som älska och välsigna, jag känner att jag skulle kunna döda den, som sviker och förråder mig. Clara Fransoni stod der utom sig af sinnesrörelse på golfvets midt under det hon talade. Hennes ansigte var likblekt, de mörka lockarne svallade i skön oreda kring hennes skuldror, ögonen blixtrade, barmen häfde sig våldsamt och de små fina händerna voro sammanknutna. Hon liknade en sköldmö, som fått sigte på fienden och med inspirerad stämma manade till hämd, till seger eller död.