Dagens Nyheter – 8 februari 1873, sida 2

—ILÖU Eleonora yttrade visserligen sin fröjd öfver återseondet på ett för beskyddaren så oförtydbart varmt och vänligt sätt, som denne nånsin kunde önska sig, men hon blef ännu mera förtjusande genom sin blyghet och försagdhet. Joachim å sin sida smittades af denna blyghet, och betraktade den unga qvinnan med nästan heliga känslor. Hon var ju ännu blott ett barn i hans ögon, så länge hona ej öfverskridit denna gräns, som med ens gjorde henne till en mogen qvinnea, så länge hon ej aflagt löftet till ein Försonare. Joachim hade tänkt att hos sin syster anhålla om ett hem för sin skyddling, men han afstod från denna önskan vid tanken på den ofta förekommande beröringen med Emanuel, och han började redan ängslas för möjligheten af ett omslag i tycke hos den lättfärdige brodern, Han föredrog derför att tills vidare se sin skatt ömt omhuldad af pastorskan Schönberg, till hvilken hon redan tagit sin tillflykt undan de upprörande scener, som blifvit en följd af Emanuels och Claras täta sammanträffanden. Också Joachim hade haft ett stormande möte med sin bror, och i kraftiga ordalag förevitat honom hans lumpenhet. Han hade hotat att öppna ögonen på den förblindade faären, och med skam och nesa skilja den ovärdige sonen från den aktade firman. Bröderna hade vredesmod lezanat hvarandra, och Joachim örklarat att han icke förr skulle sätta sitt