Dagens Nyheter – 7 februari 1873, sida 3

Hvarjehands nyheter, Anekdoter om biskoöpåf. Då den stolte biskop Winstrup i Lund på en resa uppåt landet kom till en gästgifvarogård, sammänträlkade Lab ined en liten sanseolig prestman, hvilken hän : ville visa sin öfverlägsen het. Den om prestmannöt underkastade sig kolt beskedligt ton tnyadige prelatens för ödmjukande tilltal och lärer äfven utan kvot framfört bans befallning, till hållkarlen på ställs: Slätlifen maf W., otter den tidens bruk prester emellan, samtalet en högre lyft niog genom att begagna romerska språket, kvarpå han sade: Jag är doktor Winstrup, den store ländabisköpen: Hvem är du? — Jag är, svarade den lydigö, den Nile erkebisköpen Stigtelids, din ödmjukasto tjenare, W. blot flat och sätkte detektor något tonen. — Den lärde biskop Pontoppidan i Bergen var en gång stadd på en resa genom Bohus län, då kan helt oförmodadt träffade på en prestförsamling på en gästgifvategård derstär des; Han hörde sig litet härmeare för, sporde att stittets biskop ärven var nätvarande och bad att få tala med honom. Då P. frågade hvem han bade äran att tala vid, fick han till evar: Mitt namn är Bricus Lamberg och är bekant äfven hos ätländinogen genom lärda skrifter o. s, v., men hvem är ni? Derpå genmälde den poansenlige främlingea på sitt danska tungomål: Mitt namn är åcke så mycket kändt i den lärda verlden, hen döt är desto längre, jag heter Erious Pontoppidanus. IL, bugade sig förläget för den. trejdado mannen. En svensk musikus, nyligen hemkommen från Amerika, berättar om sin tjenstgöring vid ett musikinstitut följande. Institutets föreståndare Jlemnade honom, in: nan första lektionen började, följande upp lysningar: Min herre, ni måste på sex mår nader bibringa edra elever full färdighet i pianospelniog; så önska föräldrarne och institutet har åtagit sig saken. Lyckas ni ej häruti, erhåller ni inge2 aflöning?; Bland de elever, som föllo. på svenskens dott, var ock en flicka som aldrig förr vidrört en tangent. Läraren bjöd till; svettades och var förtviflad, men såg, att det trots alla ansträngningar skulle blifva omöjlig; att på den utsatta tiden ernå det önskade resultatet. Han nämde saken för institutets föreståndare, som svarade: Kan hon icko med färdighet spela piano vid den uppvisning, som nu vid kursens slut kom: mer att ega rum, så vet ni hur det går med er aflöring. Hvad var ati göra? Lyckligtvis fanns bland vår landsmans elevor tvenne ganska försigkomna flickor, Vår man arraugerade nu ett stycke för tre pianos, af hvilka de nämda eleverna skötte hvar sitt, . Den förstnämda hade visserligen intet hufvudparti, ty hon skulle under styckets utförande anslå blott två toner på sitt instrument. Men allt gick förträffligt vid uppvisningen. De två gjorde sin sak rätt bra, och den trodje hamrade då och då på sina två bostämda tangenter. Åhörarne voro förtjusta öfver det storartade resultatet, flickan hade gått igenom, institutet och vår landsman fick sitt arfvode. En kotelse som verkade. En skrifklådig herre plågade en amerikansk tidningsutgifvare med oupphörliga bidrag pådålig vers. Slutligen skref redaktören följande bref till sin envise korrespondent: Om ni ickå slutar upp med att skicka mig er usla poemi, skall jag en dag låta trycka en af edra versör med ert hela namn utsatt derunderöch skicka ett exemplar af tidringen till er fästmös fari. — Den postiska ådran sinade genäst ut. Hör nu, mamme, utbrast en underårig åhörare vid en vokalkonsert någonstädes, bhör nu, mamma, hvarför hyttar han med ; pinnen, den der herrn på pallen. åt dom, som sjunger ...? — Tyst, kära barn, det ä ju för att ango takten. — Kors, ja trodde de va för dom sjunger så falskt! replikerade