— ÖV sökt både Paris, Venedig och Neapel, och att de sannölikt under hvilotiderna uppehöllo sig i någon pension för de språkstudier, om hvilka Emanvel ordat; Joachim hyste dessutom de största farhågor för sin brors hemliga planer med den arma Clara, och insåg att med hans lättsinne skulle det icke förefalla honom såsom något särdeles upprörande svek att på en gång ha en maka och en älskarinna. Han marterades derför månad efter månad af denna pinsamma ovisshet, och afbidade med otålighet den utsatta terminen för Emanuels bröllopp, för att åtminstone då få ett afgörande domslut i Claras öde och en lösning af den mörka gåtan. Vi kunna derför dömma om hans utomordentliga öfverraskning, då bokhållaren Granat en vacker dag på följande lakoniska sätt hölsade honom på kontoret, der de, såsom de tidigaste på sin post, befunno sig allena: Står till? i Joachim nickade ett svar, som skulle betyda: inte illa — öch gaf gubben en axelklappning liktydig med frågan: Hur mår ni sjelf? Godt! svarade Granat. SKlarnar nu i fruntimmersgåtan. Joachim gaf honom ett par stora ögon, som tydligen sporde: XHyad menar Granat? CSimonsons gård. Våningen för resande. Kom i går. Båda flickorna. En gammal habba till förkläde. Konstigt nog alltihop.ff