Dagens Nyheter – 7 februari 1873, sida 1

Man skall inte tro dig, inte vilja höra dig! För mitt lättsinne har jag allaredan fått fullkomlig absolution, och inom den fina verlden räknar man inte så noga med några små ongkarlssynder. Joachim föraktade så djupt den i hans ögon samvetslöse broderns sofismer, att han endast besvarade dem med en blick full af harm och smärta. Han vandrade under tiden af och an med händerna sammanknäppta på ryggen uti ett af fadrens förmak, medan Emanuel låg utsträckt i en soffa och rökte på sin cigarett. Ingen utom bröderna fanns i rummet. Vet du, Joachim, vi ha lefvat bra mycket i delo med hvarandra på sista tiden, återtog Emanuel, i det han kastade ifrån sig en fransk tidning, i hvilken han ögnat. Vi hainte alls uppfört oss som ett par bröder, hvilka i grunden — trots vår olikhet — hålla af hvarandra. Inte rår jag för mitt lättsinne, och inte rår du för din stränga dygd. Vi äro endast kopior af far och mor, fast sämre kopior förstås. Vår far var måhända mindre karakterssvag än jag, men så var vår mor icke heller ett sådant der helgon, som du affekterar att vara. Nämn icke vår mors namn med dina orena läppar! röt Joachim, medan rodnaden flammade på hans panna, och i det han tvärstannade midt framför brodern. CLåt mig tala till punkt, stränga herre! EREMITEN, ÅF JOHAN JOLIN. 23.