Dagens Nyheter – 6 februari 1873, sida 2

-— AA — de dansa vildare än på teatern i Den stumma. Nu är jag inte rädd för någonting längre. Den öfverlyckliga flickan trängde sig tätt till Eremitens skuldra och klappade hans arm. Hon hade under sina tårar och sin ensamhet i sängkammaren förnummit några ljud, som liknade en ordvexling, och undrande öppnat dörren till korridoren. Med darrande steg och under barnslig nyfikenhet hade hon på tåspetsarne smugit fram till korridorens andra dörr och derifrån igenkänt Joachims röst. Hon öppnade dörren, hörde de sista orden och störtade nu fram utom sig af lycka och glädje. Joachim besvarade på en gång förlägen och rörd den unga flickans smekningar. Skulle ni vilja förtro er åt mitt broderliga beskydd, lilla Eleonora? Jag ska återföra er till fru Schönbergs stilla hem, Ni bar kanske redan fått nog af hufvudstads-lifvet och dess förvillelser, och då det inte tycks bli något allvar af den sorts lycka och oberoende, som ni båda systrar i Stockholm skulle förskaffa er genom flit och arbete, så är jag öfvertygad om att Eleonora vid sina år lär ingenting godt af endast nöjen och förströelser. Ack, nej! Ni har så rätt, min välgörare, min vän, min bryr, min far!4 stammade Eleonora. Cr er då i ordning till resan redan i morgon, Eller ännu bättre, följ med mig redan nu, ty jag bor hos ep gammal qvinlig slägting, som har godt utrymme också för er.