Dagens Nyheter – 4 februari 1873, sida 1

sen, der han ingick vid Kurfurstens garde. Sedan han derpå under en längre tid lefvat i ro och ingått äktenskap, lät han af sin landsman, den sedermera lika olycklige Patkull, öfvertala sig att åter ingå i sachsisk tjenst hos konung August. Såsom anförare mot svenskarne i skärmytslingen vid Warschsau blef han af dem tillfångatagen, hvarvid han med rätta trodde att han skulle anses och behandlas som krigsfånge. Men nu visade sig ett mörkt drag i Carl XII:s historia: en oförsonlig hämalystnad i hans sjil, en bristande sjelfständighet hos hans domaremakt. Öfverskickad till Stockholm, blef väl Paykull af Svea hoträtt först frikänd från dödsstraff, men kort derefter af samma rätt, genom konungens inverkan, dömd förlustig lif, ära och gods. Det anfördes emot honom att han gått i främmande tjenst, att han inledt i förtroligt umginvge med Patkull, att han skrifvit ett ohöfligt bref till grefve Dahlberg 0. 8. V., hvarigenom han borde betraktas såsom landsförrädare. Förgäfves invände ban att han aldrig svurit trohetsed åt svenska kronan, att han såsom yngling lemnat landet och att han var ett frimmande rikes undersåte och embetsman. Slutligen sökte han afvärja döden gevom ett tillbud att göra guld och att årligen åt konungen anskaffa en million riksdaler, till och med på det vilkor att han qvarhölles i lifstidsfängelse. Men Carl svarade: Om än Paykull kunde förvandla Brunkeberg guld skall han tndå dö! Med stor frimodighet gick han då sitt öde till mötes: han afrättades utanför Norrtull på den backe, som ännu bär hang namn, och blef på samma ställe begrafven. Annu märkligare än den belysning eller rättare skagga, som denna afrättning kastar på Carl XII:s karakter, är frågan om Paykulls förhemligade guldmakeri. Den namnkunnige Urban Hjärne, som tyckes ha varit gripen af sin tids öfvertro i detta fall, uppsatte kort efter hans död ett intyg, hvari han på många både vetenskapliga och moraliska skäl söker vederlägga ryktet och misstanken att Paykull i detta fall varit en bedragare: tvärtom var ban, försäkrar Hjärne, en verklig adeptus, och ejelf hade den gamle vetenskapsmannen af bonom inhemtat mycket i kemien. Hjärne lärer likväl icke med egna ögon sewt proceduren vid guldets förfärdigande, men anför flera förmenta bevis för sakens verklighet, t. ex. att Paykull först gjort experimentet för att visa sin erkänsla mot öfverste Hamilton, hos hvilken ban stod i någon förbindelse; att han för denne försäkrat det ingredienserna till 10 000 dukater ej kostade mer än 12 å 14 riksdaler: att Hamilton med en tinktur, som Paykull preparerat, och tilläggning af en viss del bly, honom ovetande hade fått 147 dukater fint guld, hvarsf Hjärne ejelf egde ett litet stycke ; att Psykull i flera månader med mycken: flit arbetat på pulvrets tilllagande; att han i allt sitt väsende visat sig som en rättskaffens och samvetsgrann man, hvilken icke skulle vilja gå ur lifvet med ett bedrägeri; att han för sin biktfader, innan han dog, öppnat hela sitt hjerta och således utan tvifvel äfven skulle hafva erkänt det begångna charlataneriet, ifall han verkligen gjort sig skyldig dertill, o. 8. v. Hjärne yttrar mycken sorg öfver att denna hemlighet sålunda gått förlorad för verlden. Jag hade den förhoppning, utlåter han sig, at Theophrasti Paracelsi för 170 år sedan skrefne spådom skulle nu ändteligen inträffa och igenom detta oförmodeliga och aldeles intet tilväntade tilfälle vinna sin fullbordan, då han säger: at en stor skatt skal det gåhla Lejonet ifrån norden i händer komma, kort efter den tid, då han med en oansenlig hop och ringa magt sig emot örnen upresandes varder och hafver möda innan han kan stympa örnens klor (N.B. at både polackar och ryssar föra örn i sitt vapen) och emot honom stora segervinningar hafva, utvidga sitt rike in i Åsien och Africa, förstöra det hela påfverska clerkeriet och föra in den rätta tron. Af det guld, som Paykull förfärdigat i fänvgelset, blef till minne deraf en liten medalj slagen, hvilda I no dl af srdkr KE RR ÅR IRAN LO VER TS KVP RV