Dagens Nyheter – 3 februari 1873, sida 2

björnbrutimande; som likväl denna gång betydde idel glädje öfver lyckan, att ännu en gång ha fått säga ehkeposttiästårinnan liten smula sanning. Gubben Patrik skyndade deremot genast in i våningen efter sin förolämpade kusin, som han fann sittande i emman och med näsduken för sina ögon. Med gammaldags ridderlighet böjde han under en liten grinmin sitt sjuka knä, och föll ned på det friska framför den upprörda damen, fattade hennes magra hand och tryckte den till sina läppar, i det han pathetiskt deklamerade: CSkönaste kusin Apollonia, huldaste bland qvinnor! Å egna och gubben Granats vägnar knäböjer jag, för att be om förlåtelse, och åtager mig såsom nära slägting med förtjusning de försoningskyssar först på handen, så på kinden och sen på munnen, hvilka den gamla björnen icke förstår att uppskatta. Numro ett på handen, numro två på kinden. .. Patron Miinning lyckades, underhjelpt af Emanuel, komma upp från sitt knäfall, och kysste nu med mycken sirlighet tant Pollas kind; men innan kyssen numro tre hann fram till sin bestämmelse, gaf enkefru Korall under ett utomordentligt skalkaktigt leende sin virde kusin en örfil, men så sefirlätt, att den saarare kändes som en smekring än en bestraffning, i det hon läspade: