Dagens Nyheter – 1 februari 1873, sida 3

Tillo Otversegiade Nortniucet. ae ——————————————— Sex kommunalisters flykt från fästningen Port Louis. I Times har en förrymd kommunalist gifvit en berättelse om sin och några kamraters flykt från franska fästningen Port Louis, hvilken flykt i äfventyrlighet söker sin like. Fästningen Port Louis utgör en del af den befästningslinie, som anlades af Sully för att försvara den franska kusten mellan Brest och La Rochelle. Vid högt vatten är den alldeles omsluten af hafvet och står endast genom en bro i förbindelse med land. Rundtomkring löper en mur, och i midten är en kasern, hvari 300 kommunalistiska fångar hittills hållits fängslade i 20 rum, 7 till 30 i hvarje. I ett af dessa rum hade fungarne märkt, att golfplankorna voro illa hopfogade, och efter att hafva dragit ut spikarne, lyfte de upp några plankor under en af sängarne och kommo då ned i ett slags källare utan utgång, hvilken utan tvifvel på sin tid inrättats för luftvexlingens skull. Så snart någre hade gått nod i källaren för att undersöka och arbeta i den, lades plankorna genast på igen, Sedan do så småningom med tillbjelp af spikar, som suttit i väggarne, banat sig väg genom skiljemuräroe, nådde de slutligen grundmuren utåt en väg, som löper rundtomkring kasernen och skiljer den från kasematterna samt begagnas för ioforslingen af krut och proviant till fästningen. Fångarne beslöto att härifrån gräfva en tunnel ut till hafvet; men på det icke vägen skulle störta ned, måste de först göra ett lodrätt schakt om 13 fots djup. Med spikar krafsade de upp jorden, och med en tenntallrik, som de lyckats undandölja, langades den ur hand i hand af sex man (flere hade icke tålamod med det vågade företaget) bort till den aflägsnaste delen af källaren, der den trampades ihop för att taga så litet rum som möjligt. Då schaktet var färdigt, togo de itu med sjelfva tunnelarbetet. För att slippa bryta sig igenom sjelfva grundmuren gräfde de tunneln sluttande och arbetade såJunda endast i jord på en sträcka af 40 fot. Trots all deras försigtighet började emellertid den af regn uppblötta jorden att skrida ned, och tunneln måste stöttas med stenar. En annan olägenhet var den, att ljuset icke längre ville briona i tunneln, sedan de nått till en lävgd af 33 fot, och då de antogo, att detta berodde på. bristande luft, måste en man alltjemt stå i schaktet och vifta med sin tröja, medan en annan arbetade med gräfningen; men när man kommit litet längre fram, upphörde denna svårighet. Efter tro månaders rastlöst arbete uppnådde de fästnivgens yttermur; men den tycktes längo skola trotsa alla deras ansträngningar, ty den bestod af ofantliga granitblock med mindre sten emellan och hopfogade till en fast massa medelst romerskt cement. Med siva spikar och improviserade träredskap kunde de icke rubba en enda af stenarne, och en tunn jernbit, som de lösbrutit från en af sina sävgar, böjdes som en qvist; men slutligen hittade de på att taga en af jernstängerna från ett fönster och ersätta den med en stång af trä, gjord af en spjela ur brödbyllan och öfversmetad med bläck; och sedan do nu till en början hado utvidgat tunneln, som på den öfriga sträckan var sä låg, att man endast kunde krypa genom den, till en liten kammare framför fästningsmuren, så att två man kunde ligga der på knä och arbeta, begagnade de iernståvgen till bräckjern och lyckades sålunda bättre. Efter hvad de hade uppsnappat af fångvaktarnes samtal, antogo de fästniogsmuren vara 6 å 6!2 fot tjock, men då de efter oboskrifliga ansträngningar inträngt så lång; i densamma, syntes ännu intet tecken till att den snart vore genomborrad. De fortsatte emellertid arbetet turvis; hålet i muren blef 10 fot, 12 fot, 14 fot djupt, men först då de hade utborrat 163 fot, voro de igenom muren, och den man, som var vid arbetet, bländades plötsligen af de: inströmmande dagsljuset och vid åsynen af hafvet. Han tilltäppte genast öppningen och skyndsde tillbaka till sina kamrater för att meddela dem nyheton, Samma afton, den 14 november, verkställde de sex sin flykt; de kröpo igenom tunneln, begagnade sig af ebbtiden, då klipporna vid murens fot voro torra, till att hoppa ned på dem, smöga sig omkring fästningen och nådde fastlandet i närheten af den lilla byn Malo. Hela natten vandrade de vidare, och en summa penningar, som en af fångarne hade insydd i sin rock, satte dem nästa morgon i stånd att, efter att hatva gjort sin toalett med tillbjelp af några från tängelset medförda saker, fara å jernbanan till en liten hamn i Bretagne, im afionon kommo de ombord på ett ongelskt