Dagens Nyheter – 1 februari 1873, sida 1

Enhvar vet, att det hörde till konung Oail XV:sg lynne att icke hålla mycket på den s. k. kungliga värdigheten, om han också var tvungen att vid vissa tillfällen gifva sin gärd åt gammalt bruk, Det är ej blott tänkbart, utan ganska sannolikt, att denna Carl XV:s likgiltighot för slika ting rönt ogillande inom vissa kretsar, der man ännu inbillar sig, att konungskheten (rojaut6en) bör framgent uppehållas genom föråldrade ceremonier, som blott väcka nyfikenhet, att ej säga löje. En ny konung har kanske tagit intryck af sådana föreställnivgssätt; kanske har man öfvertygat honom, att i våra oroliga dagar konungadömet bör söka åt sig häfda gamla tiders vördnad genom ett yttre bländande framträdande, och kansko förena sig dermed tankar på cen legitimitet och en makt af Guds nåde, som tager riket i arf, eåsorm enskild egenom. Om nu sådana föreställningssätt vinna näring och uppmuntran genom loford och smic. ker inom pressen gamt underdånighotsskrifvelser från folkombuden, så kommer den nya konungen lätt in på det farliga sluttande planet, hvars slut ingen känner. Ty det är en ojäfaktig historisk sanning, att fursten blir hvad folket gör honom till. Det är icke hans fel, om han fuilföljer den bana, hvarpå han blifvit så försåtligt, ellor oförsigtigt, inlockad, men detta gkall man sedermera icke ihågkomma, utan ekamlögst hvälfva på honom hela skulden. Det är sålunda, enligt vårt förmenande, en svår otjenst man gör den nye konungen, när man icke låtor honom genest veta, med all den öppenhet gom är möjlig, hurudan den jordmån är, hvari han her att plaatera sin rogerings träd. Förnimmer han detta, men frågar ej derefter, hvilket näppeligen är tänkbart, då, men först då, blir det hans egen skuld, m han gedermera råkar ut för mot. stånd och cbehag. Sveriges folkombud hafva nu fått, helt oförtänkt, et; godt tilllfiile att lyfte en flik på slöjan at folkets verkliga tänkesätt, och det bör vara dem en samvetssak — för första kammaren ej mindre än för den andra — att här undanrödja allt missförstånd. Det är med ledsnad man finner, att första kammaren låtit detta tillfälle gå förloradt, och ännu betärkligare blir det, när man förnimmer att hvad talmanskonferensen här föreslagit och första kammaren utan pröfning gillat icke öfverensstämmer med de lagliga formerna för ett ärendeg behandling. Det är oförklarligt att sådant kunnat ske inom en kammare, hvarest sitta så många män, som äro fullt förtrogne med g:undlagens föroskrifter. TERESE KEEL ER EE SL PES OT Ser rn nt na