Dagens Nyheter – 30 januari 1873, sida 1

Den välvilliga gumman trodde sig slutligen ha tagit de allra klokaste mått och steg och skildes under ömsesidiga tårar och under många moderliga förmaningar från de båda systrarne, som blifvit henne så kära. CAck, följ 1raed, följ med oss dit bort! snyftade Eleonora nere i hytten på ångbåten, som skule föra henne fjerran från det fridfulla hemmet. . Men gumman Schönberg torkade sina milda ögon och talade om de pligter och de behof, som fästade henne vid hennes obesmärktea plats och undangömda vrå. Också Clara fällde bittra tårar vid afskedet, men i hennes oroliga hjerta började hoppet om igen sin sirensång om rikedom och lycka, och Emanuel Mipning hade ju berättat så underbara historier om modernas makt i ett stort samhälle och om personer, som endast genom skönhetssinne, smek och klokhet på ganska kort tid förvärfvat sig välstånd och oberoende. Rgaren plaskade af från hamten. Så länge den ännu kunde skönjas från ångbåtsbryggan, uppfångade de unga flickorma afskedsviftningarne från den gamla prestfrun, och hvilka de med ömhetsfull ifver besvarade. Eleonora suckade tungt, då fartyget passerat en skymmande udde; ty hon tyckte sig ånyo vara utkastad med sin syster likt ett spån på döt stormande hafvet, och hon kunde icke fatta Claras längtan efter förändring i deoraB uti EBEMITEN, ÅF JOHAN JOLIN, 16.