trader nu In mea den Dpossa I nadaden, som han profskjutit, och det sätt, hvarpå Cesarine behandlar honom, visar nogsamt att han är i hennes våld. Hennes blick på Antonin, i det hon går, märkes af Claude, som nu träder in, men han offrar inga ord på-henne, hvaremot han med mycken innerlighet vänder sig till Antonin. Denne vill bort och ber att få resa, men Claude säger honom att han känner hans hemlighet. — Du älskar min hustru! heter det kort och godt, och Antonin faller till sin välgörares fötter samt ber om tillgift. — Hvad skall jag förlåta dig? — Så ungefär lyda Claudes ord. — Det är icke ditt fel att du är förälskad i denna qvinna och din tacksamhet mot mig skall höja dig öfver hvarje frestelse. Du lider, men sorg och lidanden böra härda en verklig man för lifvets strider. Dessutom har ingen för ögonblicket rättighet till att begrafva sig i en sjelfvisk sorg. Sedan två år finns det icke enskilda sorger här i landet. En bifallsstorm, mer öfverväldigande än man kanske någonsin hört, till och med på en iransk teater, helsade dessa ord, och hela samtalet, som var rikt på fina anspelningar, följdes med största intresse. Antonin lofvar att vara stark, men kan icke fatta hur Claude kan tillåta sin hustru att återvända till den husliga härden, om hon verkligen sjunkit så djupt som han säger. — Hon skulle ännu mera vanära mitt namn om hon icke bodde hemma, svarar Claude. Här gör hon mig litet mera löjlig; men hon vanärar mig mindre! (Applåd.) Claude öfvergår doarefter till att anförtro Antonin sin senaste uppfinning på skjutvapnens område och lemnar honom ett manuskript, i hvilket hela denna uppfinning, som skall törvåna verlden, är afslöjad; Antonin skall gömma handlingan i en jernkista — som står på scenen — och som endast Claude och han sjelf kuana öppna. Emellertid anmäles en främmandes besök; han har kommit tör att bese huset, som Claude på grund af sitt långa arbete med uppfinningen har blifvit nödgad att utbjuda till salu, Den främmande, en jovialisk herre, heter Cartagnac och kommer från Marseille. Han talar med Clande om denna uppfinning och i dialogen fällas yttranden om, hurusom framtiden hör dem till, hvilka arbeta, qui veillent, qui se dominent, et qui croient. Cartagnac blir nu ensam med Cesarine och rycker fram med det meddelandet, att han känaer hela hennes föregående lif samt att han skall göra henne all den skada han kan, om hon icke säljer mannens hemligbet till honom. Hon tror icke att han vet mer än hennes man, men då det visar sig att han känner ännu flera skandaler än den stackars Clavde, ger hon a!lt förloradt och ridån feller, sedan man fått den öfvertygelsen att Csarine fullkomligt är i hans våld. I nästa akt gör man bekantskap med resten af de handlande personerna och deribland med Daniel, en rik och mycket aktningsvärd jude, som icke har-något synnerligt annat att göra än att predika om sin ras och att framföra en ursäkt för att hans dotter Rebecka, en engel i dygd och sanvingskärlek, begifver sig på resor, Han vill nämligen söka sig ett nytt hem och Rebecka, som älskar Claude, vill följa honom; Hon tillstår denna känsla i ett slags uppenbarelse, som hon delgifver Claude under det hans hustru spelar Chopins begrafningsmarsch på pianot och Antonin fröjdar sina blickar med åsynen af C6sarines ödesdigra skönhet. Hela denna besynnerliga scen är af stor verkan på scenen, hur löjlig än en beskrifning derpå kan lyda. C6sarine, hvars retliga lynne och hela ka rakter framkalla en mävgd passionerade ut brott — hvilka fröken Desclåe återgifver som en verklig och snillrik konstnärinaa -anmodar emellertid Antonin om att komma till sig senare, om han ser ionstret till rummet öppet, och hon lemnar honom en betydlig summa penningar med begäran att han måtte förvara dem i den omtalda kistan. Då hon blifvit ensam med sin man, slå hennes känslor än en gång om och hon gör ett sista försök att återvinna hans kärlek. Han vacklar under den förtrollning, hon tyckes utöfva öfver alla, som hon vill vinna, men underrättar henne slutligen om att hon för sent ångrat sitt uppför rande och att hans stackars fådernesland, som, han vill skänka sin uppfinning, nu intager första rummet i hans hjerta. Hon rasar, förbannar och hotar, ch han svarar med att med: dela henne att han vill döda henne: — de te ue! om hon snärjer Antonin i sina nät. Hon är utom gig af smärta, och då hon blifvit ensam, rycker hon upp fönstret och lockar snart den stackars älskogssjuka Antonin i sina armar; hon talar med honom, snärjer honom, säger hon vill dö med honom och snart har Antonin glömt alla lössen för sirenens lockande ord, strålande ögon och berusande närvaro. I denna scen öfverträffade fröken Descl6e sig sjölf, och i det ridån faller, mumlar publiken att icke sjelfva Rachel kunde hafva hänfört i högre grad eller spelt med mera fulländad konst. Då ridån åter går upp, ser man månskenet strömma in på Claudes melankoliska och matta drag, under det haa i ett slags bön anropar himmelen om att genom ett eller annattecken uppenbara, om det är rätt att döda en qvinna, som anstiftar så mycket ondt. Han afbrytes af Castagnac, som blir mycket förvånad -öf: ver att finna en man försänkt i bön och som frågar om han trot att denna bön också blir hörd — Den skall blifva det! svarar Claude. — Nå ja, det är sant; det är lång väg ÅN ann att dat Adräier in alltid nå.