— l1d oinnerliga förening med sången. De unga flicKornas beskyddarinna, kaptenskan, hade all möda i verlden att hindra dem från högljudda utrop af beundran, och just denna qväfda hänförelse gåfvo åt systrarnes sköna ögon ökad glans och fägring. Tidt och ofta skimrade tårar i tärnornas blickar, tårar af fröjd och af tacksamhet öfver stundens lycka. Ack, de hade ju aldrig smakat den glädje, som konsten kan bereda sina dyrkare, de hade ju varit ett par små fåglar, stängda i bur och som aldrig fått pröfva lyckan af att ega vingar. Stundens lycksalighet afspeglade sig derför så troget i deras anleten, och företrädesvis i den mera lidelsefulla Claras, att mera än en af hennes okända beundrare med skäl kunde instämma i Roberts förtjusning öfver prinsessan, och deltagai sången: SAck hur skön hön är! Men huru förklara denna plötsliga förflyttning af de båda fattiga systrarne från deras undangömda vrå hos pastorskan Schönberg till deras nu så afundsvärda plats på den kungl. operans parkett? Efter sitt tillfrisknande och återvändande till sitt eget hem, gjorde Emanuel Minning så täta tacksamhetsvisiter hos sina hulda vårdarinnor, att gumman Schönberg började känna sig högeligen generad. Hon tyckte sig till och med spåra en hastig rodnad på Claras kinder hvar gång den unge köpmannen rörde