Dagens Nyheter – 29 januari 1873, sida 2

sm 114 o— andetag, liksom ville han välta en tyngd frå sitt bröst, och började med nästan hviskande stämma återknyta den afbrutna samtalstråden CDock, min ärade och käre broder Minning om inte redan mitt bjerta talade högt till mig om den stora tacksamhetsskuld hvari jag stål till kära bror för de dyrbara råd jag så ofte mottagit och de handlingar, som åtföljt råder under särdeles brydsamma stunder, skulle nödvändigheten att följa med min tid uppmans mig att tysta alla gamla fördomar, i hvilke jag blifvit uppammad och att nedbryta de skrankor, som skilja stånd från stånd. Hvad säger alltså min kära bror, om jag förtror honom i denna qvällens stund, att jag känner mitt fadersbjerta vekare än vanligt. Min äl skade flicka, mitt enda barn har, af fruktan att lägga sin hemlighet i sin stolta moders sköte, tagit sin tillflykt till fadersfamnen; Hon har förtrott mig, att Emanuel Minning är henne långt ifrån likgiltig, och att de unga tu på sina långa ridturer vexlat ganska eldfarliga ord sinsemellan, men att den älskvärde köpmannen som en äkta gentleman icke velat eller vågat uttrycka sina känslor i bestämda ordalag. Lejla har till och med förklarat att hon hellre blir ogift hela sitt lif, än hon tillhör någon annan, och att hon, då de härnäst råkas, icke ämnar vara så tillbakadragen som hittills, utan rent af uppmuntra Emanuels ömma låga, i trots af de scener, Bom deraf kunna uppstå mellan föräldrar och dotter.