Dagens Nyheter – 29 januari 1873, sida 1

Den 4deciderade hållning4 hr doktor Dickson, representant i andra kammaren för Göteborg, förliden sommar vid tiden för riksdsgsmannavalen förklarade sig .mot grundskatteaflösningen vilja intaga, men hvilken förklaring han sedermera, då saken väckte allmännare uppmärksamhet, något modererade, måtte åter ha blifvit en älsklingsvurm hog honom sedan hån kom till hufvudstaden. Under gårdagens plenum i andra kammaren, afsedt för motioners aflemnande och remitterande, begärde hr Dickson nämligen ordet och häfdade i ganska deciderade ordalag den ställning, han förra året i ett ögonblick af svaghet velat öfvergifva. Anledningen till att han nu begärde ordet var hr Wigardts dagån förut väckta motion om grundskatternas afskrifning, hvilken mofion skulle remitteras. Angelägen, som han sannolikt, var att utan uppskof för kammaren proklamera sin ståndpunkt — någon allvarlig tanke på att med de skäl han anförde stadga eller rubba någons öfvertygelse eller att dermed göra statsutskottet någon tjonst kunde han med fog icke hysa — begagnade han det första lämpliga ögonblick, som dertill erbjöd sig, för att göra ställningen klar. Utan att, så vidt vi kunde finna, glömma något enda, genomgick han hela raden af de skäl, hvilka blifvit anförda och många gånger upprepade: såsom stöd för grundskatternag bibehållande. Han erinrade om hvad frih, Gripenstedt under föregående riksdag yttrade i denna fråga och instämde deri, och friberre De Geer åtnjöt äfven äran af hans instämmande rörande omöjligheten af att i fråga om grundskatternas natur förebringa juridisk bevisning. De medgifter riksdagen gjorde 1869 gå dock till yttersta grängen af de lindringar, talaren kunde medgifva. Staten, som i grundskatterna har en säker, till giffran bestämd inkomst, kan icke undvara denna eller utbyta den mot någonting, som vore beroende af riksdagens beklagligt ofta vexlande hugskott, såsom ödrden föllo sig och hvarmed talaren utan tvifvel ville säga, att svenska riksdagen har för sed att gifva de vexlande hugskotten så fritt spelrum, att statens vigtigare intressen derigenom missvårdas, ett påstående, som tarfvar en bindande bevisning för att bli trodt och ej taget för ett. -— blott hugskott! Talaren underlät visserligen att skildra de faror, för hvilka vårt samhälle med alla dess institutioner skulle bli utsatt, i den händelse någon rubbning företoges med grundskatterna, han lemnade icke ens en allmän antydning i denna riktning, men att han motsåg stora hvälfningar i sammanhang med dessa skatters borttagande, det kunde man fiona af hans varma önskan att allt måtte förblifva såsom det är. Ja, han höll så strängt på att det nuvarande förhållandet måtte förblifva orubbadt, att han till och med skulle hafva sitt mest : dedicerade mnej i beredskap om vederbörande. skattejordsinnehafvare erbjöde sig att aflösa grundskatterna med hvartenda öre af det kapital, hvilket dessa årliga skat