Dagens Nyheter – 29 januari 1873, sida 1

ER ARM SNR CRT RSSNIRROS RSS EEOSESRSP ESS I de betraktelser angående lagskipningens tillstård, som efter redogörelsen för åtalen förekomma i embetsberättelsen, finnas åtskilliga, emot Högsta domstolen riktade, ganska anmärkniogsvärda yttranden, hvaraf vi här meddela följande, såsom med våra, och troligen en större allmänhets, ågigter fullkomligt öfverensstämmande: En synpunkt, från hvilken lagskipningens tilstånd kan betraktas och bedömas, är i och med den nu afslutade redovisningen för anhängiggjorda åtal framställd. Andra finnas, som öppna en omedelbearare öfversigt af detta ämne. Ur dessa andra synpunkter liksom ur den förstnämnda har jag i mina törut afgifna berättelser skärskådat lagskipningen: jag har talat om hennes långsamhet, härflytande till hufvudsaklig del från täta ombyten af domare i underritteräa oc från ett icke alltid nog strängt iakttagande af domstolarnes i lag grundade rätt att leda rättegången och atstyra oskicklige och illvillige salförares oförståndiga anslag eller egennyttigå sträfvande att: uppehålla tvistemålens tillbörliga utredning; och jag har elutligen talat om det menpliga inflytande, riättstillståndet lider deraf, att högsta domstolsiastansen i dömande nog litet tager hänsyn till förut i samma instans uti likartade rättsfrågor gifna domslut eller till så kallade prejudikat. Då jag förut vidrört detta ämne, har jag sökt göra rättvisa åt den naturliga mot. viljan hos en domare att i äömande följa ett prejudikat, hvilket han anser stridande emot den uppfattning, han eger af lagens rätta mening och grund, men jag har icke desto mindre ifrågasatt domarens skyldighet att i detta afseende underordna sin åsigt under den förut antagna, intilldegs denna genare blifvit af lagstiftningen lindrad, emedan derigenom ensamt står att vinna den så nödiga följdriktigheten i lagbudens tolkning, hvarigenom åter först behofvet af lagens förtydligande i de stycken, gom visat sig vara olika uppfattade och förstådda af landets lagskipare i högsta domstolsinstansen, oafvisligen framträder. Det är mig icke obekant, att en utmärkt rättslärd framkastat den satsen, att likasom det icke finnes två menniskoansigter, som äro alldeles lika, så finnas ej heller två rättsfall, som äro al!deles enahanda. Vore det så, skulle aldrig något prejudikat kunna komma till stånd, men som så många andra är äfven nämda sats delvis sann och delvis falsk. Det är eannt, att i rättsfallen likasom i menniskoanletena kan finnas en skenbar olikhet, egnad att förvilla den mindre skarpsynte, men det är icke mindre sannt, att om ock rättsfallen ej äro i alla sina minsta delar lika, de dock äro det i de väsentliga, så att samma rättssatser ega på dem tillämpning. För att ytterligare utveckla och styrka befogeuheten af den anmärkning, jag sålunda tillåtit mig framställa emot lagskipningen i den högsta domstolsinstansen, bör jag anföra några exempel och väljer då sådana, som röra de vanligaste rättstvister, i hvilka vacklande domslut följaktligen tydligast varseblifvas och menligast verka. Sedan hr just.-ombudsmannen anfört huru olika 16 kap. 1 3 och 3 kap. ärfdabalken blifvit vid särskilta tillfällen tolkade, fortsätter han: Dessa exempel kunde mångfaldigas, men en slik vidlyftighet skulle vara utan ändamål, då icke någon, som egnat uppmärksamhet åt lagskipningen, lärer bestrida tillvaron af det förhållande, jag framåragit. När jag sålunda anmärkt, att olika domslut öfver lika rättsfall blifvit meddelade, torde någon vänta, att derpå skulle följa en utförlig redogörelse för min åvigt i dessa rättsfrågor och huru jag anser desamma hafva bort afdömas. Om jag ock tilltrodde mig att åstadkomma en dylik redogörelse och i dengsamma utveckla en bevisning för min åsigts riktighet så öfverväldigande, att det derefter skulle vara omöjligt att döma annorlunda än i öfverensstämmelse med densamma, borde jag ändock tveka, om en dylik rättsvetenskaplig afhandling hade sin rätta plats i en embetsberättelse, -eådan som denna. När nu härtill kommer, att denna tillit bos mig saknas, lärer det vara ursäktligt, att försöket icke göres. Det tillhör deremot den utredning, af lagskipningenos tillstånd i riket hvilken justitieombudsmannen i sin embetsberättelse skall lemna, att icke med tyatnad förbigå det nog ailmänt öfverklagade förhållandet, att domsluien i vig