Riksdags-Nyheter. Riksdagens båda kamrar sammanträdde i går middag kl. 1. I första kammaren förekom endast remittering af åtskilliga k. propositioner. Efter remiss af åtskilliga i andra kammaren bordlagda ärenden förekom den ömtåliga kröningsfrågan. Man väntade en pikant diskussion, åhörareläktarne voro fullsatta, och första. kammaren hade företagit en tillfällig flyttning in i den andra, Hr Hedin fick först ordet. Han yttrade, enligt A.-B:s stenografiska referat, följande: De reglementariska föreskrifter för riksdagen, hvilka gillades och antogos den 8 april 1868 och hvilka, såvidt mig är bekant, ännu icka äro upphäfda, säga i 2 3: Talmännen och vice talmännen, jemte tre af hvardera kammaren för hela riksdagen eller för viss tid utsedde ledamöter, böra, så otta någon af talmännen det anser nödigt, på kallelse af talmänaen sammanträda för att rådpläga om hvad de i afseende-å ärendenas föredragning och göromålens gång kunna finna lämpligt att hos kamrarne föreslå. Uttrycket är tydligt nog. Dermed kan naturligen icke manas någonting af talmanskonferensen på egen hand påfunnet, ty paragraten uppdrager icke åt talmanskonterensen att hitta på motioner, utan derigenom lemnas endast åt densamma det uppdraget att öfverlägga om och föreslå hvad den finner nödigt för de på annat sätt väckta ärendenas behöriga föredragning och gång. Detta är den första anmärkning, som otvunget och sjeltmant erbjuder sig vid afgörandet af det förslag, som nu föreligger. Någon för våning torde nämligen vara ursäktlig vid det faktum, att talmanskonferensen på sätt nu skett funnit för godt att. öfverskrida gränserna för sin befogenhet. Den andra anmärkningen är den, att man kanske till och med icke saknat anlsdning till någon förirytelse mot de riksdagens delegerade, som velat begagna sin ställning för att föreslå något, som man hoppas genom ett moraliskt tvång förmå kamrarne till, då det ju går för sig att kasta en förhatlig dager öfver ett motstånd, som man vet sig kunna uttyda och framställa såsom illojalt. Men, lemnom detta! Med eller utan talmanskonferensens initiativ är nu en motion väckt i deuna kammare och den skall således i grundlagsenlig ordving behandlas. Låtom 0ss då något betrakta denna motions innehåll och motivering. Den åberopar såsom hufvudskil, synes: det mig, den 10 2 i Norges grundlov. Denna paragraf säger dock icke att kröning skall sko i Norge, utan blott att Kongens kroning og -salving skoer, efterat Han er bleven myndig, i Throndbjems domkirke, paa den tid og med de ceremonier, Han selv fastsatter. Paragrafen innehåller således enligt min uppfattning föreskrift rörande kröning, om och när en sådan skall oga rum, men visserligen icke något absolut bud, att den skall ske. Men för öfrigt vill man i paragrafen läsa ett sådant absolut bud, hvad mera då? Lider måhända Sveriges ställning i unionen, hotas kanske vårt likaberättigande, om icke motsvarande svensk ceremoni firas?Förmodligen finnes icke i Sveriges land någon, som vill påstå en slik barnslighet, Den anförda paragrafen i Norges grundlov tål att vidare betraktas. Den säger, att kröning eger rum på den tid, konungen sjelf bestämmer. Tydligare, än här har skett, kan icke initiativot läggas uteslutande i konungens hand, och ett tydligare bevis, än den framlagda trågan erbjuder, kan icke åvägabringas derpå, att det finnes oändligt mycket mera takt i denna 10 paragraf än hos den svenska riksdagens nuvarande talmanskonferens. Den frihet, som Norges grundlov i detta hänseende tillerkäaner konungen, lomnades honom redan i våra äldsta landslagar. Hvilket är då bättre, denna frihet eller en underdånig anhållan, som måste blifva liktydig med moraliskt tvång? Om vi vidare vända oss från den formella till den reella sidan af saken, hvad är det då man afser med denna tramställning? Menar man kansko, att styrkan af de konungsliga förpligtelserna till land och folk skall ökas genom orimliga, för den ene osmaklige, för den andre löjeväckande ceremonier? Eller är man så osäker på egna känslors styrka, att man måste genom särskilda teatraliska tillställningar pigga upp dem till en högre värrmegrad? Eller lefver man ännu år 1873 i den föreställning, att man genom dylika folknöjen, hufvud sakligen afsodda för barn och gamla gummor, kan hos den stora massan bibshålla vördnaden för konungamakten? Tror man kanske att mk ttminmran tu hals oa af sam ea all Iharan