för augurerna i det gamla Rom fortsatte med sin tjensteutöfning äfven sedan de icke längre kunde mötas i sin skrymtan, utan att bele hvarandra? Må man vara törvissad, attivåra dagar det rätta värdet af dessa ceremonier genomskådas af dem, för hvilka de äro afsedda, och att man derigenom åstadkommer just motsatsen mot hvad man åsyftat! All. mänheten skall, ursäktligt nog, om än med orätt, deri läsa den konungadömets sjelfbskännelse, att det behöfver puff och humbug. Jag protesterar mot upplifvandet af ett så pass föråldradt bruk, härstammande från den tid, då svenska folket först böjde sig under det romerska påfvedömet, nu saknande hvarje berättigande, vare sig i det allmänna tidsmedvetandet eller i våra institutioners anda och dessutom ledande till betydliga kostnader. År 1860 begärdes 167,000 rdr till kröningskostnader. Må den, som tror, att dessa och dylika utgifter hvarken äro många eller betydande, sammanräkna för några årtionden de belopp, som utgå till kungl. begrafoingar, bröllop, brudgåfvor och pensioner, och han skall komma till betänkliga summor. Jag yrkar, på grund af hvad jag anfört, afslag å den gjorda framställningen, men för den händelse, att den möjligen skulle anzes kräfva ytterligare behandling, anhåller jag vördsamt, att man icke måtte anse ärendet så högt, att det höjer sig öfver grundlagen, och i enlighet med talmanskonferensens förslag, öfverlemnar det till kKanslideputerades afgörande, utan, med iakttagande at laga former, hänvisar frågan till ett tillfälligt utskotts bepröfvande. Hr Ola Anderston skulle ha tyst bifallit förslaget, om kröningsceremonier förrättades enxrxelt och värdigt; men då man sett den medeltidsståt, som vid dylika tillfällen lägges i dagen, en ståt som endast väcker åtlöje bland förståndigt folk; så ville talaren för sin del åtnöja sig mod uttalandet af en önskan, att kröningen måtte anordnas i all enkelhet, ty en bra konung har ändå sitt folks kärlek. Hr OC. ÅA, Larsson erinrade om att ett lik nande förslag väcktes vid riksdagen 1859—1860, men att det framkallade sådan ovilja i bondeståndet, att det der af vice talmannen tog tillbaka. På hr Hedins förvåning öfver huru talmanskonferensen kunnat framkomma med detta förslag svarade talaren att ingen annan än on vice talman kunde framkomma med nå gonting dylikt. Hvad nu sjelfva saken beträffade, så ansåg talaren på, som han trodde, fullgiltiga skäl att konungen är så klok och hushållsaktig, att han hvarken kan fästa någon vigt vid denna ceremoni eller vilja förorsaka den dermed förenade kostnaden. Af detta skäl yrkade talaren afslag. Hr grefve Posse upplyste att frågan väckts i talmanskonferensen af första kammarens talman och han kunde ej finna annat än att talmanskonferensens uppfattning af frågans formella sida hade goda skäl för sig; han ville dock gerna medgifva remiss till tillfälligt ut skott. Hr Dickson tyckte att kammarens egen värdighet fordrade att denna öfverläggniug giordeg så kort som möjligt, hvarför förslaget borde utan vilare remitteras till kanslideputerade. Hr 0. B. Olsson fann det ytterst besynnerligt att man nu ville ha riksdagen att så godt som tvinga konungen att kröna sig, om han ville eller ej, hvarfir han yrkade afslag. Hr Jöns Pehrsson. giorde samma yrkande. Hr ÅAkerhjelm, kammarens viee talman, erinrades derom att bland en vice talmans pligter är äfven den, att i talmanskonoferensen öfvervaka att kamrarnog likstäillighet iakttages. Detta hade han vid detta tillfälle gjort. Men i öfrigt trodde han att folket gerna skulle se den uråldriga plägseden med regentens kröning återupplifvad eller bibehållen — och hr vice talmannen tecknade i några ord den vackra bilden af en koovung, som vid altaret böjer kaä för konungars konung, innan han på sig fåster symbolen af sin jordiska makt. Hr Törnfelt hade en helt annan erfarenhet än vice talmannen af folkets sätt att betrakta sådana ceremonier. Med vårt folk är det nu i detta fall samma förhållande som med gamla testamentets folk, som slutligen fann att Baals beläte, huru förgyldt och ståtligt det än var utanpå, dock inuti befanns tomt och utan minsta innehåll. Yrkade afslag. Hr Sjöberg gaf diskussionen ny fart genom att betona, hvad hr Hedin förut anmärkt, att kanslideputerade alldeles icke utgjorde något riksdagens utskott, som hade befogenhet att gifva förekommande ärenden en förberedande