I en BStockholmskorrespondens, som väl icke är officiös, men hvars tendens är guvernemental, förekom för några dagar sedan en försäkran om att konungens kröning ingår i svenska folkets religiösa begreppX. Skulle detta vara sant, och vi vilja ej påstå att den ärade korrespondenten far med osanning, så måste svenska folket ha skickat till andra kammaren ett öfvervägande antal hedniska krabater eller åtminstone sådana, hvilkas religiösa begrepp äro bra litet Sfverensstämmande med deras kommittenters. Den diskussion, som i nämde kammare i går uppstod angående den af underdånigt fjesk framkomna kröningsfrågan, ådagalade detta otvätydigt. Denna öfverläggning, hvars hufvudsakliga innehåll återgifves på annat ställe i detta blad, var märklig i många afseenden och borde uppfattas som ett tidens tecken. Den visade bland annat ånyo huru man, der man dock borde vara angelägen att känna stämningen utanför den närmaste bugande kretsen, i sjelfva verket är beklagligt ovetande om huru förändrad allmänna meningen under senaste årtiondet blifvit i afseende på Croyauttens imposanta emblemerX, till föga fromma för egen värdighet. Vi föreställa oss att konungen måtte befinna sig i ganska stor förlägenhet genom det förglag, första kammarens talman i sin välmening väckt och hvilket föranledde andra kammarens diskussion i går. Lika med hr Carl Anders Larsson antaga vi gerna att hans majestät är både en alltför upplyst och alltför hushållsaktig man att vilja göra affär af något, som ingalunda är annat än en tom ståt. Han har, såsom saken nu utvecklat sig, ingenting annat att göra än bedja den gamla bönen, den så många haft skäl att upprepa: Gud bevare mig för mina vänner! och den med kronans värdighet mest öfverensstämmande åtgärd h. m:t nu kunde vidtaga vore visserligen att gifva tillkänna det h. m:t icke ämnar låta sig krönas i Sverige. En annan märklig omständighet med diskussionen i går var den, att ingen uppsteg och försvarade kröningen, med undantag af vice talmannen, som alltför tydligt visade att