Dagens Nyheter – 27 januari 1873, sida 1

Med åberopande af Chjertats maning och (folkets önskan samt gammel häfd fram buro vice talmännen i lördags samtidigt i kamrarne ett tal, som blifvit författadt i talmanskonferensen och hvilket återfinnes under rubriken Riksdagsnyheter i detta blad. Detta lilla tal, gom skall stå som ett praktstycke i årets riksdagstryck, innebär förslaget att riksdagen måtte hos konungen anhålla att han täcktes låta kröna sig och att denna ceremoni måtte verkställas medan denna riksdag är samlad. Det skulle ej sakna ett visst intresse att en gång erfara roten och upphofvet till detta förslag, som visserligen har häfd för sig och väl äfven kan sägas stå i öfverensstämmelse med hjertats maning hos den, som är cCess upphof, som lika litet har något stöd i gällande grundlagar, som det med sanning kan sägas vara något uttryck af folkets önskan. Vi föreställa oss nämligen att ledamöterna af talmanskonferensen äro allt för allvarliga män och att denna delegation af riksdagen har allt för vigtiga saker att behandla, för att komma på iden att göra en sådan framställning till riksdagen, som den hvarom här är fråga. Det minskar ingalunda det pikanta i denna del af frågan, att man redan i offentligt tryck fått veta, att konungens ooh drottningens kröningsdrägter redan blifvit beställda, äfvensom ett större antal drägter för de förnämsta af hofvets fruntimmer. När sådana anordningar för kröningen vidtagits innan det nu ifrågasatta steget af riksdagen blifvit taget, så synes oss representationens inblandning i frågan alldeles obehöflig. Öfverflödig förekommer oss äfven en sådan ceremoni, och denna uppfattning delas i länder, hvilkas regenter både inom sina riken och utom desamma hafva vida större politisk betydelse än Bverige, ty de fleste af Europas monarker hafva icke, så vidt vi ej äro allt för illa underrättade, ansett nödigt att låta sig genom eh dylik ceremoni stadfästas i sin makt. Icke heller har man sport att någon allmän bjertats maning eller folkets önskan i detta syfte gjört sig hörd i dessa länder. Bruket att konungar krönas härleder sig från presterskapets begär att beherrska staten, icke allenast med religionens makt, utan ock med regentens. Regenten ställdes genom imörjelsen och kröningen under kyrkan. Numera är staten, åtminstone i Sverige, obestridt herre öfver kyrkan; konungen, men hvarken påfven i Rom eller erkebiskopön i Upsale, är summus. episcopus; och presterligt biträde sätter icke kronån fastare på hans hufvud. Ingen gör konungen densammå här stridig; ingen har lust dertill; ingen tänker derpå, och öm någon gjorde det, och förmådde ens försöka utföra en sådan afsigt, skulle den presterliga smörje-akten visst icke utgöra hindret. Det är konungens egenskaper och handlingar som utgöra hans rätta och säkra krona. Ingen konung har varit mera helig för sitt folk derför stt han varit gmord; och de gummor gom åtgå för den öfverflödiga högtidligheten, hvilka icke lära blifva så obetydliga, kunna till bra mycket nyttigare och nödigare ändamål användas. (SERNER ADR DOE