Dagens Nyheter – 25 januari 1873, sida 2

-— dl — med den resande violinisten och sedan solo Hon blef lika mycket applåderad som han; minns du, Clara? Och följande dagen skickade landshöfdingen henne eh stor bukett. Jag var då nio år gammal, och straxt derefter dogo både far och rmor.4 Eleonora sprang ut i salen för att ingen skulle få se hennes tårar. Men Clara Fransoni tänkte hvarken på far eller mor, hoh gick ut på verandan, för att fortsätta drömmen om lycka. Hennes fina, ädelt formade gestalt aftecknade sig mot den guldgula aftonhimmelen, hennes rena profil syntes liksom silhuetterad mot den glänsande bakgrunden och aftvingade Emanuel ovilkorligen ett utrop af beundran. Clara spratt till. Önskar ni något, berr grosshandlare? Om jag önskar? Jeg bar ju ingenting annat att göra än att ligga här och önska. Men låt oss fortsätta vårt afbrutna samtal nyss. Bara jag blir frisk och kommer upp, ska vi på allvar tänka på mitt projekt. Nej! Hvad var det? Hvem var det?:4 utropade Clara plötsligt, i det hon ryggade ett steg tillbaka. Såg ni inte något? Nej, hvad skulle det vara? En karl, gom satt på planket derborta, der det en liten smula syns blottadt mellan trädkronorna. Han hoppade ner och försvann bakom buskarne. Åb, ni misstar er säkert.