Clara, när jag inandas dessa balsamiska ångor från trädgården, och hör dessa smältande toner från pianot, medan ni med en systers ömma hand omhuldar den, som genom sitt öfverdåd borde ha förverkat all rätt till era sympatier ; då känner jag mig såsom en pånyttfödd och förbättrad menniska, då njuter jag hela fröjden af den återvändande lifskraften, på samma gång jag önskar att ständigt vara sjuk, för att ha er till vårdarinna. Jag förstår mig inte på era grannlåter, herr Minniog!4 svarade Clara blygt och ännu mera rodnande. Mitt lif har varit så anspråkslöst och obemärkt, och jag har så uteslutande sällskapat med nöden och behofvet, att jag inte alls känner till den finare verldens språk, som måste snarare likna de få romaner jag haft tid att läsa, än vårt tarfliga sitt att uttrycka oss. Jag ber er. derför att inte begagna så der excentriska bilder, som dem pi på sista dagarne användt, då mni tilltalat mig, ty då kan jag inte det ringaste tro på er uppriktighet. Önskar ni stt mitt tal bara skall vara ja, ja och nej, nej! såsom min bror Joachims? Då skall jag siga er, Clara, att ännu aldrig födde en mor två så olika söner som vi båda. Jag har mitt hjerta och mina tankar ständigt på tungan, då han deremot skrinlägger sina under så många lås och insegel, att man aldrig skulle få reda på dem, om man ej visste med bestämdhet att de finnas till dernere i