RR sterskötsel, och Clara Fransoni hade nyss ömsat förbandet kring Emanuels hufvud, medan Eleonora, som öfvervunnit sin första blyghet för den sjuke främlingen, med förtjusning öfverlemnade sig åt glädjen att få spela på det för några degar sedan anlända dyrbara och förträffliga pianinot, hvilket med sin praktfulla utstyrsel föga passade i den anspråkslösa boningen. Men Emanuel Mäsnings maktspråk hade låtit ditflytta instrumentet. Eleonora var visserligen så godt som nybörjerska i pianospelning — då deremot Clara var en halffärdig talang, tack vare hennes aflidna mor, som till och med uppträdt på konsarter i flickornas födelsestad — men Elonora egde de vackraste musikaliska anlag, och de enkla saker hon exeqverade återgåfvos med sådan känsla och så mycket uttryck, att man tydligen hörde en själ och icke tio fingrar, som spelade. Ett smältande och vemodigt andante, utfördt pianissimo med lika mycken smak som precision af den unga flickan trängde nu med sina milda ackorder till den sårades öra, medan Clara räckte honom en läskande dryck. Emanuel fattade den lilla handen och ville trycka den till sina läppar. Hans vackra ögon, strålande af tacksamhetens glöd, voro derunder fästade på den unga flickan, som rodnade ända ned på den genomskinligt hvita halsen. Hvarför får jag inte tacka er, så som man nen alltid borde tacka qvinnan? Ack, mamsell