Dagens Nyheter – 23 januari 1873, sida 2

något förnärmad öfver afbrottet och letande efter sin tanketråd. Får inte heller hundsnus mera, hjelpte den ohjelplige skämtaren, medan hans medgästers högljuddare fnissande höll på att bringa värdinnan och gifvarinnan alldeles ur koncepterna. Nå jaS, fräste fru Apollonia, Cefter man inte rår om sina ord ens i sitt eget hus, så får man då öfverlemna gäfvan utan något tal. Håll till godo som ett minne och som en kuriositet i er dossamiing. Tjenare, tjenare! Stor tack! Men kan inte begripa... Men jag begriper jag, att ni är gåfvan värdig, herr Granat, och härmed smutta vi fyra damer er välgångsskål i några droppar gmultronpunsch. Husets tjenarinna bjöd omkring drycken på en pläterbricka. Gubben Granat, som kände gig särdeles förnöjd öfver den på det hela värdelösa gåfvan, hvilken endast genom snäckans ovanliga färg kunde bli en sorts skatt för en samlare, tyckte sig inte längre kunna vägra att mottaga hvarken dosan eller punschen, ehuru han omöjligen förmådde återhålla en grinmin, när hans läppar berörde den i hans tycke sliskiga drycken. Stor tack då både gifvarinnan och vittnena! Med detta i gubbens mun ovanligt långa tacksägelsetal stjelpto han i sig den berömda