Dagens Nyheter – 23 januari 1873, sida 2

Den husvilla enkan och hennes barn utanför fattigherberget Fåfängan. I numret för den 13 dennes omtalade vi en upprörande händelse från det af Stockholms fattigvårdsnämd anordnade herberget Fåfängan vid Sabbatsberg, der menniskor som icke annorstädes kunnat erhålla tak öfver hufvudet, i följd af bostadsbristen, få bo för 1 rår i veckan. Der, berättade vi, hade tillsyningsmannen eller vaktmästaren lördagen den 11 dennes utvräkt ur sin bostad en stackars enka med två barn för att tillbringa den regniga vinternatten å bara marken. Hon hade icke kunnat betala hyran, och han såg reglementsenlig anledning att afhysa henne, Men då en tillstädeskommen person erbjöd sig att erlägga hyran för henne i förskott och då de i Fåfängan medboende samfäldt intygade att det ej fanns annan anledning till klander mot den utkörda, då ej annat skäl återstod att åberopa för vaktmästarens åtgärd än att eukan haft någonting obytt med en annan i huset boende qgvinna, hvilken de öfriga herbergerade i sin ordning förklarade vara roten och upphofvet till förargelsen — då sade vi att denne vaktmästare förfarit hårdhjertadt och orättvist. Om de menniskovänner, som inköpte Sabbatsberg till en välgörenhetsinrättning åt fattige, till de husvilles herbergerande, kunde känna huru den arma enkan med de två barnen der nu sedan tio dagar förgäfves irrar omkring, sökande tak öfver hufvudet för sig och de sina, skulle de vända sig i sin graf. Vi veta icke att inom hufvudstaden, der en ordnad fattigvård finnes och der så många utvägar erbjudas till de olyckliges hjelp, något motstycke förekommit till att en familj, oaktadt stadgad hyra erbjudits, blifvit, såsom här skedde, af en fattigvårdens och en Ordets tjenare, predikanten och sysslomannen vid Sabbatsbergs fattighus, utvräkt med sitt lilla bohag. Ävnu i dag husvill, söker enkan, vridande sina händer och på väg till vansirne, tak öfver hufvudet för att ej frysa ibjäl, medan inom herberget tillräckligt rum finnes för desse olycklige. Ehuru vår senaste artikel icke afsåg annat än beredande af rum för den arma familjen, hafva likväl flere för nöden ömmande pergoner besökt bergen vid Fåfängan och funnit de nödställde samt gifvit enkan hvar sin gåfva, så att hon lyckats mätta sina barn; men då icke rum för dem kan fås för penningar, äro de lika blottställda och hafva ingen annan utsigt än att dö af köld under bar himmel i närheten af det herberge, som staden upplåtit just till förekommande af dylik olycka. Med sällspord hårdhet ha sysslomannen och dennes emot flere personer med skymford, senast i går afton, utfarande handtlangare tillbakastött hvarje begäran att enkan måtte få komma under tak med sina barn, vore det än i ett uthus; och då hon af välvillige förre medboende i herberget sent om aftnarne insläppts i ett kök, har den obarmhertige vaktmästaren tidigt om morgonen haft till sitt första göromål att ånyo utjaga henne med de knappt halfklädda barnen. Ja, söndagsmorgonen den 12:te, medan fattighuspredikanten-sysslomannen beredde sig till att predika Guds ord för fattighjonen vid Sabbatsberg, att bjuda frid och välsignelse öfver alla, att tala om barmhertighet och nåd, skickade han sin hjertlöse vaktmästare att på nytt utkasta den fattiga husvilla, med egen fara af grannarne i ett kallt kök inhysta familjen; och då de stackars yrvakna barnen under tårar bådo att få påtaga sina ännu våta strumpor, kunde det icke beviljas; de måste genast ut. Mot enkan ha alla i huset, i går ånyo tillfrågade, ingen anmärkning; men hon har dristat sig säga en sanning: den, att den omhuldade, ännu qvarboende qvinnan Jönsson och hennes barn dragas med en skamlig sjukdom, som kan blifva farlig för medAT AL IA han rn daaurm nea klifgit of