Dagens Nyheter – 23 januari 1873, sida 1

Yngsta Sslynan, tretton år, är ett oskuldsfullt barn, som gerha Vår Herre sjelf kunde kalla sin engel. Äldsta Ssynant, hennes syster, en sjutton års dygdig och oförvitlig flicka, bjelper pastorskan, ett mönster för from het, redbarhet och sann dygd, att läka det farliga sår, som min lättsinniga principal sjelfförvållat sig i fyllan och villan. CGQudsengeln Joachim har aldrig i sitt lif sällskapat med andra än dem han högaktar och värderar, och derför umgåg han inte med sämre delen af slägten. Der har ni sanningens osktädda språk, era sakramentskade sqvallerhabbor, och der har ni dosan tillbaka till mutor åt någon .annan, som lättare låter dra sig vid näsan. Sof godt, käringbyke! Men låt bli att ta nästanz goda namn och rykte till hufvudkudde. Med dessa förkrossande och för den fåordige ovanligt omständliga ord slog Staffan Granat sin presentdosa i divansbordet, så att punschglasen dansade och proppen hoppade ur karaffinen. Sqvallersystrarne uppgåfvo ett anskri, pigan skyndade in till bjelp, gubben kastade sin öfverrock på armen, och mätande trappan i fom sex långa steg, begaf han sig genaste vägen till Mäaniogska kontoret.