Dagens Nyheter – 22 januari 1873, sida 1

-— D0 -— Ja, det kan hon lita på, den skenheliga, intriganta menniskan. Enkeprostinnan trummade under dessa hotande ord i vredesmod med strumpstickan på sin nästan lika långa näsa. CTänk er bara, mica rara vänner, en fattig komministerenka, som lefver på Gud vet hvad, eller på räntan af ett litet nådårskapital, understå sig att behandla mig som om jag Vore en arbetssökande bjelphustru. Och att inte ens ha folkvettet att be mig stiga in, då jag gör ett sjukbesök hos sonen till min egen kusin, utan ta emot mig på ett gungbräde på gården. Visst har hon adeligt blod i gina ådror, hon som jag, men hvad var det för knaperadel? Hennes far, en fattig kapten med ett litet boställe, och hennes mor — nå ja, låt oss inte tala om det eländet! — Emellertid kommer jag till menniskan, och der går hon på gården och hänger sjelf upp sin fintvätt. Jag helsar artigt och förbindligt, såsom jag helsar på alla menniskor, men som jag är hemsökt af min olyckliga närsynthet, så tog jag menniskan på gården för en piga. Fru Schönberg kommer närmare och jag ber om ursäkt för mitt misstag. Det der stack hernes nåd pastorskan, kantänka, och på alla mina frågor får jag do allra kortaste svar. Jag ber ait få tala med stackars Manne. Han sofver, förstås. Jag ber atf få tacka de unga flickorna, som med husets värdinna delat de ERENITEN, ÅF JOHAN JOLIN. öd.