Dagens Nyheter – 21 januari 1873, sida 1

RESET SLA Sr rt PR ES Ur NA ER Sr ERE EVEREST SES NN SSA kos arna Det var i går första gången konung Oscar den andre tilltalade de församlade ombuden för svenska folket. Det är naturligt att allmänheten med stor spänning afvaktade hvad den nye konungen skulle förkunna, Ingen lärer förundra sig öfver den dynastiens glorifikation, med hvilken trontalet började. Under dessa våldsamma tider, då den ene kejsaren och konungen efter den andre störtar ifrån tronen och då alla öfriga regentskapelser från den gamle Napoleons dagar försvunnit, måste det vara med en viss trygghet och stolthet som marskalk Bernadottes ättling känner med sig att hans ätt i SCmera än fem årtionden ianehaft Sveriges urgamla tron. Det förvånar således icke att detta faktum temligen starkt accentuerades, men vi måste bekänna att berömmet öfver företrädarne måhända hade något för vidlyftiga dimensioner för ramen af ett trontal. Dock var det en tråd som genomgick hela detta beröm och hvars ställande i förgrunden af föregångarnes förtjenster var egnadt att göra ett särdeles angenämt intryck. Vi mena Jen starka betoningen af freden och fridsällheten under det nästförflutna halfecklet. Den ingerförhoppning att under konung Oscar den andre ingen sträfvan att bringa ofred öfver landet skall störa dess lugn. Yttrandet att ett förslag till förändrade bestämmelser för härens organisation är ueder utarbetrving ger hvarken bestämd beI kräftelse eller förnekelse åt ryktet, att krigsministern har för afsigt att öfvergifvya det hittills gällande stamsystemet, men föranleder förhoppning att meningen är -att afskaffa indelningsverket. Om denna utsigt var glädjande, framkallades deremot hos en stor del af riksdagen helt andra känslor utef yttrandet om öfriga onera på jorden. När konungen begynte att med allvarlig stämma tala om de af ålder jorden åliggande besvär, blef uppmärksamheten, om möjligt, ännu mera skärpt än förut, Det märktes tydligt på alla de försarlade riksdagsmänren att de väntede någonting riktigt afgörando, Dosto mera gäckad fann man sig när man fick veta att. . . kronobrefbäringen skulle upphöra. Det berättas om den romerske fältherren Papirius Cursor att när hans här, som till största delen bestod af rytteri, klagade öfver för sträng tjenstgöring, sammankallade han den, etällde upp den i slagordning och underrättade den att han, för att lindra deras tunga, beslutat befria dem från att slå i sadelknappen sedan de sutit af, hvilket då ålåg hvarje ryttare. Vi föreställa oss att den delen af svenska representationen som örskar jordbördornas lindrande måtte ha mottagit konungens tillkännagifvande om kronobrefbäringens upphörande med samma känslor som do romerska ryttarne erforo när de fingo veta att de voro befriade från att slå i sadelknappen. TIO EO ROT SO TAS