Dagens Nyheter – 21 januari 1873, sida 1

— 04 — i huset, och han kunde hålla ett glödande eldkol i sin grofva näfyve ända tills det osade om skinnet, utan att det bekom honom det ringaste. I alla fail blir skjortan så mycket varmåre, om den sticker litet. Men hvad var det nu vi talte om? Mojorskan Dunder sökte erinra sig somtalsämnet genom att upprepade gårger med sina magra fingrar nypa i det elastiska skinnet på sin långa hals, och hvilket skinn hon behandlade lika öfvadt och ogeneradt som en underlöjtnant sina mustascher 3 la Napoleon. BSlutligen nöp hon fram det förglömda. Jo, jo! för all del! Nu minns jag tydligt. Vi talade ju om pastorskan Schönberg. CJa, visst gjorde videt, upplyste fru Polla, i det hon petade sig i det gråspräckliga håret med sin strumpsticka. Det hade jag kunnat säga straxt, men jag satt i andra tankar. Och jag fick lof att bjelpa Angelique, som spillde fruktsaft på sin vackra bruna klädning. Det var Rosalia, som yttrade dessa ord, i det hon fortsatte sina ömma gnidningar på Angelique Jackelins kullriga — vi höllo på att säga mage, men vi menade naturligtvis endast klädningstyget, som betäckte ryssnämda särdeles upphöjda del af tullförvalterskans personlighet. (Ja, den fru Schönberg! Hon ska få betala mig den skymfen, och det med ränta på ränta.