Dagens Nyheter – 20 januari 1873, sida 1

rade omkring stg med undrande uppsyn. Det syntes tydigt huru den återvändande sansen likt en alltgenombrytande solstråle trängde undan dimmorna från själens speglar, och slutligen hördes Emanuel hviska under ett galigt leende: Är jag i himmelrikets salar? Hans blickar vände sig långsamt från den ens systern till den andra, tills de liksom naglades fast vid Claras sköna anlete, hvilket belyst af det genom en Jjusblå skärm förmildrade lampskenet i detta ögonblick verkligen hade någonting öfverjordiskt. ja, englalikt i hela gin uppenbarelse. CGudskelof att ni lefver!? svarade Clara rodnande för den komplimang, som, trots hviskningen, nått hennes öra. Men hvar är jag då?4 fortsatte den sårade med matt stämma. Aldrig har jag förr i hela vår stad gett två så fagra ansigten. CSeså, kan ni redan prata dumheter! afbröt fru Schönberg, som återvände med litet is, hvilken hon lyckats anskaffa från granngårdens bryggeri, då är ni åter på bättrivgsvägen, herr Minning, eller rättare sagdt på samma dåliga vägar som förut. Seså, ligg pu stilla, för nu hör jag doktorns droska stanna utanför porten, och han tycker inte om patienter, som icrte ha allvar på läpparne och tacksägelser till Gud, när de nyes legat i dödens armar.