Dagens Nyheter – 17 januari 1873, sida 1

mamsell Östermans ögon att fuktab, i det hon vänligt tröstande utbrast: Stackars, stackars små! Ja, ja, förlåt min frågvishet. Men nöden talar inte alltid sanning, och min unga patron, som är särdeles fruntimmersskygg, har ofta hänskjutit till min omvårdnad unga resande damer, hvilka efteråt ha befunnits såsom alldeles ovärdiga gäster i detta aktningsvärda hus. Eleonora betraktade den talande med barnets frågande blick, medan öfver Claras ansigte flög en rodnad, som inkräktade hvarje tum af hennes skära, vackra hy. För att undvika de blickar, med hvilka husrådinnan betraktade henne, såg den stackars flickan upp mot väggen rakt framför sig. Men i den stora trymåen upptäckte hon sin förlägenhet så tydligt afspeglad, att hon rodnade ånyo. Arma Clara! Hade du i glaset skådat de närmaste åren af ditt unga lif i stället för din egen oskuldsfulla bild; säkert, ja säkert hade du då pbleknat.