Dagens Nyheter – 17 januari 1873, sida 1

Ör 7 nn oss båda arma till så mycket elände, och då beslöt jag att bekämpa min blyghet för din skull. Blif hennes mor!4 hviskade mamma i dödsminuten, och jag skall bli det, så länge jag andas. Det var en rörande tafla i eldskensbelysning. Den lilla ljuslockiga elfvan Eleonora lutade förtroendefullt sitt hufvud mot den äldre systerns bröst, och denna böjde sig ned för att kyssa sin skyddlings panna. Ack, huru litet anade de oskuldsfulla barnen i denna stund hvilka revolutioner tre år kunna åstadkomma i ett menniskohjerta! Men snart började de två flickorna känna sig fullkomligt genomvärmda, och den luft af hemtrefnad de inandades lät dem för några ögonblick förgäta både sitt armod och de lidanden de nyss utstått under ovädret. De blickade mnied nygiriga och beundrande ögon rundtomkring sig på alla de dyrbara oljefärgstaflornå, med hvilka väggarne voro betäckta, medan den yngre systern företrädesvis fästade sig vid de vackra statyetter, som upptogo mellanrummen mellan målningarne. De äntika skåpen och byråarne voro öfverfyllda med konstskatter, hvilka aftvungo de förtjusta åskådarinnorna det ena utropet efter det andra, karakteriserande för hyarderas ålder och själsfysionomi. Ack, hvad han är god, som låter oss se på allt det härl!4 utbrast Eleonora, i det hon