Dagens Nyheter – 16 januari 1873, sida 2

deråg röspackning öndast bestod af den fråt fönstret synliga tunna kappsäcken på släden, frågade han hvar resenärerna ämnade taga in och hvart deras reseeftekter i så fall skulle fortskaffas. SAck, min herre! utropade den äldre systern ; af barmhertighet, gif oss ett råd och ett förord. Vi äro faderoch moderlösa, utan slägt eller vänner. Vi komma från närmaste grannstad, der vi uppehållit oss ett par månader, men der vi till slut saknade både bröd och arbete. Vi ämna oss så småningom till Stockholm, för att kanske der finna en lättare utkomst, men vi sakna respengar, vi äro två arma öfvergifna varelser, för stolta att tigga, men för svaga att uppehålla oss med egna krafter. Far och mor dogo i koleran för tre år sedan, och lemnade sina båda barn i det fullkomligaste armod. Min far var en fattig tjensteman, hvars lilla lön på långt när ej förslog att föda oss alla. Vi ha nu flyttat från stad till stad, och vi ha uppehållit oss på våra händers verk. Af barmhertighet, kasta ena blick i den här kartongen! Ack, fastän don icke innehåller några artiklar för ungberrar, så torde ni dock kunna begåfva någon anhörig med vårt arbete, Vi känna ingen menniska i hela staden, men ryktet om grosshandlar Minnings rikedom och välgörenhet har trängt ända ned till vår födelseort. Joachim kastade en lång och pröfvande blick på den unga flickan, medan hon under synbar