Dagens Nyheter – 16 januari 1873, sida 1

ee SEA ov och fotvandrare, var han den förste och siste i hela staden att pröfva hafsvattnets tomperatur, och han tog sig sina kalla bad ända tills isen tvang honom att afstå från sitt älsklipgsnöje. Staffan Granat hade varit underofficer vid ett artilleriregemente, men vid några och tjugau års ålder grundligt lärt sig italienska bokhålleriet, och derefter tagit anställning hos firman Minning, hvilken hah sedan den sgtunden, trots alla lockelser, aldrig öfvergifvit. Han hade i sin ungdom för firmans räkning och på ett af dess skepp gjort en resa till Livorno, i hvilken handelsstad han stannade flera månader. Kan jag italienska bokhålleriet, bör jag väl också kunna itelienska språket4, tänkte Staffan Granat, och studerade detsamma derefter med så stor ifver, att han vid sin hemkomst anförtroddes all affirskorrespondens på cämda stad. Kärf och sträf både till utseende och lynne, var han lika kort i sina svar som han var punktlig i sina tjensteåligganden, och, eburu han älskade ett godt skämt, såg man honom ytterst sällan dra på munnen åt ett sådant. Hans bifall bestod i en egendomlig harkling, som nästan liknade ett underjordiskt skratt, om vi våga föreställa oss ett sådant, på samma gång som en björns brummande. Trots hans synbara menniskofiendtlighet skockade sig emellertid småbarnen gerna kring den gamle, och EREMITEN, AF JOHAN JOLIN, år