-— 149 — med möda döljande sin munterhet öfver hennes komiska inträde och Joachims icke mindre komiska flykt. Hvem var det? upprepade tanten med denna kraftiga betoning på hvarje särskildt ord, hvilken uttrycker höjden af förvåning. Det var en karl, det kunde jag se på blanklädersskorna tätt framför min näsa. Men hvart tog han vägen, om han inte klef öfver min person? En karl, som klifver öfver en dam, utan att hjelpa henne upp! Det finns bara en enda så ohöflig karl i hela staden, och det är Joachim ; men honom har jag genom mina egna rutor sett gå till andra ändan af staden för några minuter sedan med en stor blombukett i hand. Således kunde det inte vara han. Hvem var då den gemene manspersonen? En karl klifva öfver enkepostmästarinnan Korall! Jo, det skulle min salig man ha sett, då hade vi genast haft oss en ny skandal i staden. Tant Apollonia, eller tant Polla, såsom hon för korthetens skull kallades inom slägten, satte sig med återeröfrad värdighet midt i soffan, och mottog nådigt fru Evas uppmärksamhet att placera en dyna bakom hennes rygg och en pall under hennes fötter. Tack, söta Eva, för dynan, men pallen vet du att mina långa ben alltid sgjuta ifrån sig. Kom nu och sätt dig bredvid mig i ditt lilla hörn, och säg mig hvad duvt var för ett karlkräk, som så kunde missfirma ett fint fruntimmer ?4