Herrarne MinningORyck upp dig, pojke! Var språksam, kära Joachim, ty välsigne mej Gud, någon menniska ännu här suttit och tegat sej till sin lycka här i verlden! Eller tror du att far din och farfar din kunnat knåpa ihop sina vackra kapitaler, om de inte haft eh talande tunga? Nej, var språksam, pojke! Det är med tyst. naden, som med vindstillan i dag. Lugnet qväljer mej. MHänga. inte vimplarne på min nya brigg dernere i hamnen, liksom trasiga snusnäsdukar i frackskörten på en gammal kamrer? Hvabefalls? Inte ett ord till svar? Bara ditt evinnerliga vänliga leende. — Se åtminstone litet arg ut ibland, så att man kan tro att du har far ding blod i kroppen. Salig mamma var en tynande lilja, stackars vän, en hvit sommarsky, som visst aldrig haft sin vagga i något kärr på den eländiga jorden. Håhå, ja, ja! Salig mamma, ja. — Jaha, jaha! Elfva -år om måndag sedan hon slocknade, den bleka stjernan!4 Grosshandlaren Minning tog sig, medan Han suckade, en väldig pris ur sin guldsnusdösa och kastade en blick af hälften ömhet och